Normalitet
Jag noterar att Malene Larssen fortfarande besöker Lancefestivalen.se regelbundet. Trevligt, om än lite oväntat med tanke på hur vår senaste "dialog" urartade. Hej, Malene! *vinkar*
I filmen Mary Shelley's Frankenstein från 1994 (som jag bara har sett första halvtimmen av ännu - jag är småbarnsförälder med begränsad tid och ork) sticker doktor Victor ut hakan på en föreläsning när han ifrågasätter dödsbegreppet. När är man egentligen död, frågar han. Med elekticitet kan man få lemmar att röra sig och det är ett välkänt faktum att t.ex. hår och naglar fortsätter växa efter att döden ägt rum (om den alltså överhuvudtaget har det).
Jag är på tillfälligt besök i mitt föräldrahem. Jag tror det är första gången sedan vi fick barn som jag är här utan sällskap. Sitter i sängen och lyssnar på välbekant tystnad och känner dofter som påverkar mig starkare än jag kunnat föreställa mig. Det är doften av min barndom och det är doften av Hemma, och jag undrar varifrån den kommer.
Det här inlägget skrev jag, typ, ögonblicket innan Lancefestivalen.se sjönk som en sten och försvann med allt sitt innehåll. Det länkade till fyra andra inlägg som inte längre finns tillgängliga online. Kanske borde jag ha väntat med att (om)publicera det här inlägget tills jag fått ordning även på de sidor jag länkar till, men å andra sidan är det så sällan jag skriver den här typen av arga inlägg att jag bara måste få lägga upp det igen.
Det här blir också mitt första inlägg i "normalitets"-kategorin. Den hette tidigare "autism", men (och här ska väl Malene Larssen ändå ha viss cred) efter lite självrannsakan inser jag att det var missvisande, givet min ursprungliga intention.
