fascism

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Johannes Anyuru)

Yani värsta mardrömmen! Wallah! Totalt balagan!

Det är med god balanskänsla Johannes Anyuru växlar mellan sitt berättarjags språk och flickans, av förortsslang märkta. Nästan omärkligt (och friktionsfritt) glider läsaren mellan de olika perspektiven. För det handlar om perspektiv. Förortens - de aldrig insläpptas - röster som talar sitt egna språk. Jag undrar förresten om Anyuru, i den mån han ens håller med mig - skulle använda "språk" eller "dialekt" för att beskriva det? Hur skulle han själv beskriva sitt berättarjags språk? Talar han svenska, eller låtsas han bara?

Scannad i dunklet

Jag skrev för länge sedan ett inlägg om Jan Guillou och hans Arn-böcker (och Peter Flinths Arn-filmer), och hur den roman- och filmsviten var ett fantastiskt bidrag till myten om nationens berättigade existens. Nu har Andrev Walden skrivit i Aftonbladet en liknande text om Disney-filmen Lejonkungen och hur den griper tag i oss på ungefär samma känslomässiga plan och får oss att älska den, trots att den i så stor utsträckning är att betrakta som ett slags fascistisk propaganda.

Divide and Conquer

Så kommer SvP och ställer sig på torget, men vad händer? Står vi upp i vår gemensamma avsky inför nazismen - den öppna såväl som den stängda? Nej. Vi vänder oss mot ordningsmakten och spottar den i ansiktet. Håller den som ansvarig för att nazisterna står där i all sin enfald. För att de utnyttjar våra gemensamma rättigheter. Rätten att faktiskt stå där och tycka.

Landet ligger öppet, dimman ligger tät

En äng. En sådär somrig, svensk, vildvuxen äng som man kan råka på dagarna före midsommar i Glesbygdsland längs den där grusvägen ner mot stranden. Där vi stannar till på väg hemåt stugan för att plocka prästkragar och andra blommor att ställa i vasen på bordet där vi dricker vårt eftermiddagskaffe och njuter av en förvisso halvtorr men ändå så ljuvligt hembakt sockerkaka. Där vi fastnar i björnbärsriset och bränner oss på brännässlorna.

Prenumerera på fascism