"Jag undrar om han inte är Scientolog den där Lancefestivalkillen..." -Malene Larssen
När nytta förenas med nöje blir det inte mycket plats kvar för Lancefestivalen. Ber den enklav av läsare om ursäkt, som bara följer mina förehavanden på denna sida.
Någon gång i slutet av 1995 eller möjligvis början av 1996 köpte jag en platta som enligt postorderkatalogen utlovade någon slags industri-rock med taggtrådsgitarrer och nåt mer som jag inte minns längre. Det jag letade var något som kunde tävla med Ministry, vars Psalm 69 gjort starkt intryck på mig några år tidigare. Och med den förväntningen i minne, borde jag kanske ha blivit besviken. Men det var tvärtom. Jävligt mycket mer tvärtom.
I morse trodde jag min kamp för att få delta i Förskolelyftets forskarutbildning var förlorad. Min chefs chef (som av en händelse råkar vara en f.d. militär med allt vad det innebär) konstaterade att ett nej är ett nej och att min huvudman (kommunen) helt enkelt inte tänkte låta någon av sina förskollärare delta i den aktuella fortbildningen eftersom det skulle bli för dyrt. End of story. Case closed. Blodig panna.
Men för ungefär en timme sedan fick jag ett semipositivt mail från en hemlig allierad som använde fraser som "läser med intresse" och "ber att få återkomma".
...vill jag understryka att jag inte är scientolog.
Jag må ha samma förnamn som en eller flera scientologer, men jag är själv inte scientolog.
Jag må ha befunnit mig i källarvåningen i scientologkyrkans lokaler på Götgatan i Stockholm (innan de flyttade därifrån) och sett en film med han från Pulp Fiction - John Travolta - och Kirstie Alley. Men jag är inte scientolog. (Det är dock en spännande historia - besöket, inte filmen - som jag överväger att dela med mig av framledes.)
Man ska inte ropa hej...
Jag hade nästan lyckats invänta Malmö Högskolas annons om forskarskolan och därefter med hjärtat i halsgropen undanröjt frågan om min behörighets vara eller icke när nästa vägbula uppenbarade sig i min inbox i form av ett mail från min chef.
It will be a story of nationalism, of uniting the many to wage battle on the few.
I think that will at least be one of the main themes of the story I'm writing. From the perspective of the oppressed majority finally realizing their strength in numbers and using that knowledge to carry out genocide. With a twist, I hope. Unless I have gravely overrated my skills as a writer.
I egenskap av grundare och chefredaktör är det mitt uppdrag att välkomna nya medarbetare.
I filmen Mary Shelley's Frankenstein från 1994 (som jag bara har sett första halvtimmen av ännu - jag är småbarnsförälder med begränsad tid och ork) sticker doktor Victor ut hakan på en föreläsning när han ifrågasätter dödsbegreppet. När är man egentligen död, frågar han. Med elekticitet kan man få lemmar att röra sig och det är ett välkänt faktum att t.ex. hår och naglar fortsätter växa efter att döden ägt rum (om den alltså överhuvudtaget har det).
Jag trodde jag hade ställt in cron så att det skulle köras en gång i timmen, men så får jag upp ett varningsmeddelande om att cron inte har körts på över två veckor.
(Cron är alltså ett slags körchema som säger åt servern att utföra vissa kommandon med regelbundna intervall. I mitt fall handlar det om att rensa bort temporära filer och indexera eventuellt nytt innehåll så att sökfunktionen håller sig uppdaterad.)
Så jag loggar in på servern och kikar lite. Jodå, cronjobbet är inställt. Eller? Vääänta lite nu... AHA!
Jag ser en film som handlar om svensk identitet (som visar sig vara en reklamfilm för Sverigedemokraterna (SD)).
Nya kommentarer
2 veckor 3 tim sedan
2 veckor 3 tim sedan
2 veckor 1 dag sedan
8 veckor 2 dagar sedan
8 veckor 4 dagar sedan
12 veckor 3 dagar sedan
12 veckor 4 dagar sedan
12 veckor 5 dagar sedan
13 veckor 2 dagar sedan
13 veckor 2 dagar sedan