Lost in translation

Jag plockade fram en gammal Stephen King-pocket ur bokhyllan häromdagen. Jag har en bunt av de där Legenda-utgåvorna, men det var decennier sedan jag läste dem - och jag har faktiskt inte ens gett mig på de nyare boksläppen.

Kanske förknippar jag Stephen King för starkt med mina tonår. Om det är någon författare som satt avtryck i min unga läsarhjärna, så är det nog han. Att som 15-åring klämma "Det" på jullovet (jag fick den i julklapp) är en krävande uppgift. Och det var lite av en chock när jag härom sommaren klämde den igen på semestern, bara för att inse att det som en gång varit världens mäktigaste skräckromanupplevelse inte var så mycket att hänga i julgranen när allt kom omkring.

I alla fall tänkte jag ge honom en ny chans i och med novellen "Dimman" (På engelska "The Mist".) Filmatiseringen är en favorit som bjuder på klassisk monsterskräck, intensivt obehag, apokalyps och religiös fanatism i en härlig blandning. Och då de två versionerna (novellen och filmen) slutar olika, blev jag nyfiken på om månne det här kunde bli en revansch för den gode herr King.

Men det enda jag kan tänka på är att den svenska översättningen antagligen är så dålig att den inte gör novellen/-erna rättvisa. Det här hade inte påverkat mig tidigare. Ur en rent pragmatisk synvinkel är det ointressant huruvida boken jag läser är på svenska eller engelska, eftersom jag behärskar båda språken. Och i vissa fall (Åke Ohlmarks översättningar av "Sagan om Ringen" och "Gormenghast" är t.ex. fantastiska) är det helt i sin ordning att läsa en svensk översättning. Men jag har alltmer kommit att uppleva hur översättningar också kan begränsa och i vissa fall t.o.m. förfula läsupplevelsen.

Jag fick för ett år sedan en fin och påkostad läderinbunden utgåva av H.P. Lovecrafts samlade verk (på originalspråket) och för första gången sedan jag började nosa på hans författarskap kunde jag smälta hans språkliga berättarstil (som i mina ögon och öron är närmast outhärdligt på svenska). Det funkar på engleska, helt enkelt.

Och månne är det likadant med Stephen King. Den finnige och litterärt oerfarne tonåringen kanske kunde köpa den svenska översättningen och ändå hitta vägen till den krypande skräck som man tycker borde infinna sig i Kings noveller och romaner, men den kräsne 40-åringen kan det uppenbarligen inte. På din höjd kan han förstå på ett intellektuellt plan att "det här borde verkligen vara läskigare än det känns". Men för att själv kunna uppleva skräcken, måste han - jag - nog se till att leta upp böckerna på engelska istället.

Ja, så får det bli.