En man och hans strösockerpaket

Slut på strösocker så jag hämtar paketet för att fylla på. Ett vanligt tvåkilos paket strösocker från Dansukker. Och så råkar jag läsa att det är inte bara strösocker, det är svenskt strösocker. Det står på tre ställen att det är svenskt strösocker. Alltså lika många gånger som jag nu skrivit att det är svenskt strösocker kan man läsa det på paketet.

Och som om det inte är tydligt nog smäller man dessutom på med totalt sju (7) svenska flaggor på förpackningen.


Kanske är det en nödvändig påminnelse om just det här strösockrets svenska rötter? Med anor i i den Malmöitiska myllan år 1837, då N.A. Barck anlade sveriges första sockerfabrik, kan den intresserade följa det svenska strösockrets historia via danmark och koncernen Danisco till de nuvarande tyska ägarna Nordzucker. Så, svenskt strösocker? Joråsåatte...

Det är endast ur ett nationalistiskt perspektiv det här bär relevans. Michael Billig kallar det här "flagging the nation". Genom att beteckna en så vardaglig vara som strösocker som "svenskt" och svepa in produkten i den blågula fanan, flaggas nationen för vårt undermedvetna. Det är alltså inte huruvida produkten är tillverkad i sverige eller säljs av ett svenskt företag som är det intressanta, utan påminnelsen om nationen som något relevant.

Varje gång du sockrar din frukostfil blir du påmind om sverige. Varje gång du bakar blir en påminnelse om att du är (eller inte är) en del av nationen.

Jag ställer fram sockerpaketet och får tre flaggor i synfältet. Och två meddelanden om att det är svenskt strösocker. I motsats till osvenskt strösocker. Och jag tar in det, även om jag inte grubblar över det som jag gör just nu.

(Min cykel, en Crescent, har en liten svensk flagga på ramen. Det slår mig plötsligt.)

Jag identifierar mig inte med strösockret. Gud förbjude! Eller med min cykel heller, för den delen. Men jag identifierar mig med tanken på att jag och sockret - genom att det flaggas som svenskt - har ett osynligt band mellan oss. Vi är väldigt olika delar av en helhet. Och för den tyska Nordzucker-koncernen innebär det att jag väljer det svenska strösockret före det osvenska och Nordzucker tjänar svenska kronor, medan det för mig innebär att jag känner trygghet.

Trygghet i vetskapen om att den svenska flaggan på strösockerpaketet och den skriftliga försäkran om att det är "svenskt strösocker" gör det säkert för mig att använda det. För att även om jag inte vet om det ens är svenska sockerbetor som använts, eller hur produktionen gått till, så är det svenskt, och då måste det ju vara okej. Eller hur?

Svenskt = bra

Det är ett säljargument som bygger på att vi bär en undermedveten, oreflekterad upplevelse av den nationella tillhörigheten. En nationell tillhörighet som förstärks för varje flagga på sockerpaketet. För varje gång nationen flaggas i ditt ansikte utan att du tänker på det.

Och det är därför - för att knyta ihop säcken där jag lämnade den i mitt förra inlägg - som flaggan måste brännas. Den är som ett virus, en tankesmitta.

Sju flaggor på ett jäkla strösockerpaket...