Nationalismens falska "vi"

Det finns de som menar att nationalism kan vara "bra" eller "dålig". Att det går att värdera nationalism olika, beroende på sammanhanget. Men oavsett sammanhanget är nationalism en ideologi vars huvudsakliga syfte är att segregera människor och placera dem på en värdeskala där den egna gruppen/nationen alltid står lite högre än alla andra.

Nationalismen föddes ironiskt nog ur behovet av mångkulturalitet. För vår egen svenskhets del handlade det om att bygga upp ett ramverk som kunde rymma så vitt skilda etniska grupper som skåningar, dalmasar och norrlänningar m.m. Vi - eller snarare den styrande makten - behövde sammanfoga sitt alltmer vidsträckta territorium till något behändigare än en massa landskap och län som inte var främmande för att hamna i konflikt med varandra emellanåt. Något som kunde få det att kännas relevant för en inbiten Orsabo att resa ner till Helsingborg och hugga huvudet av Danskar (som förstås står längre ned på den mänskliga värdeskalan - men högre än t.ex. greker och turkar, som i sin tur står högre än somalier och araber. Och så vidare). Kort sagt behövdes det en nationell identitet. En konstruerad och formaliserad tanke om hur mycket mer vi har gemensamt med skåningar än med norrmän.

Otroligt nog fungerade det. Och runtom i Europa föddes nation efter nation - för har du bara lyckats skapa den första nationen kommer de andra nästan per automatik. Det finns inbyggt i systemet. En nation kan bara se sig själv genom "den andres" ögon. Bara i jämförelsen med "den andre". Ska man stå högst på värdeskalan måste man ha några under sig. Säger sig självt, egentligen.

Nu hade nationen Sverige bildats, och vi kunde ge oss ut i världen med nya ögon. Och hej vad det gick! Nu annekterade och koloniserade vi som bara den. I konkurrens med andra nationer som också annekterade och koloniserade och nu stod plötsligt den Stora Konsekvensen för dörren.

Nationer landsteg i Afrika. Möttes av svarta, människoliknande, primitiva varelser - en del utan huvud, med ansiktet på bröstkorgen - och då landet med andra ord var öde. Ja, det innehöll i alla fall inga människor som kunde hävda sin rätt till det. Då landet var öde, koloniserades det av det expansiva internationella samfundet och blev även det delar av Sverige, England, Frankrike o.s.v.

Det handlar alltså om rasism. Den följer osvikligen i nationalismens fotspår. Den kräver att man till den (nationalistiska) principen om den egna gruppens högre värde (avseende i princip vadsomhelst; etik, moral, civilisering, lagstiftning och inte minst tolerans gentemot avvikare från de egna normerna) lägger en förklaring om att detta högre värde beror på att man biologiskt eller kulturellt/etniskt är "renare" eller högre utvecklade (enligt den egna värdeskalan) än "den andre". I Afrika, när man så småningom blev på det klara att det var människor man hade att göra med, blev det förstås oerhört tydligt. Nu föds rasbiologin och man mäter negerhjärnor och uttalar sig med vetenskaplig stuns om kaffrernas benägenhet att arbeta hårt och vara dumma i huvudet m.m.

Det är förvisso en rasismens och nationalismens extremitet, men ändå. Poängen är att än idag uppfattas skillnaderna mellan "svarta" och "vita" som större och mer djupgående än de behöver vara. Spåren lever kvar i folk. Och i de samhällsstrukturer som syftar till att upprätthålla den nationella identiteten, men som inte lyckats anpassa sig till de förändringar som skett de senaste par hundra åren.

(Kanske är det så att en nation som en gång bildats är så rigid i sin essens att den är oföränderlig? Så oföränderlig att det enda sättet att omfamna de nya olikheter som landet nu består av är att upplösa nationen helt?)

Rasismen lever i symbios med nationalismen. Det innebär att man aldrig kan komma åt rasismens kärna utan att samtidigt angripa nationen. I allt väsentligt är de delar av samma ideologi.

När man då, som SD, hävdar en nolltolerans mot rasism, är det hyckleri, eftersom SD är ett nationalistiskt parti. Och som sådant kan de aldrig på allvar ta strid mot rasism, vare sig "ute i samhället" eller i de egna leden - något som för övrigt bevisas gång på gång.

Men det gäller förstås inte bara SD. Det finns många som menar att det går att ta strid mot rasism och segregation och att lösningen stavas "nation". Att "vi" är närmast synonymt med en nationell tillhörighet.

Jag menar att de har fel.

Vi-känsla och misstänksamhet mot främlingar är två fenomen som förstås funnits mycket, mycket länge. Mycket, mycket längre än det funnits både nationalism och rasism. Och vi-känsla är något bra. Känslan av samhörighet är bra. Gruppidentitet är bra. Och det är sunt att vara misstänksam mot det okända. Jag uppfostrar mina barn att inte prata med främlingar. Av rädsla - det får jag erkänna. Men inte för att främlingar per definition är farliga.

Där kommer skillnaderna in. Nationalismen tar vi-känslan, samhörigheten, gruppidentiteten men också misstänksamheten och sätter in dem i ett system. Med en agenda, ett syfte. Nationalismen använder dessa känslor som verktyg. Man skapar en artificiell gemenskap som kommer med en uppsättning regler som dels dikterar vem som får vara med och inte, men som också tillskriver dessa refuserade individer inneboende, negativa egenskaper som förklaring till refuseringen. Egenskaper man inte kan tvätta bort, eftersom de sitter i rasen - i den förkroppsligade kulturen: etniciteten.

Och det läskiga är att det måste vara så. För alla kan inte vara med i samma nation. Då faller hela konceptet. Så den andre måste vara oföränderligt annorlunda. Något som sitter djupare än kultur eller tro. Så vi förkroppsligar det. Etnifierar. En gång muslim, alltid muslim. En gång somalier, alltid somalier.

Det är rasism.

Det är nationalism.

Det är ett jävla krokben för allt vad samhörighet och solidaritet står för.

Vill vi ha en bättre värld? Vill vi stoppa rasismen? Börja med att bränna flaggan.