"Inte som Jimmie"

Kan man förstå begrepp som "etnicitet", "mångkultur" och "rasism" utanför en nationalistisk kontext? Existerar de ens utanför sitt begränsade universum av värderande kategoriseringar? Förlorar de kanske all relevans i det ögonblick nationen upplöses?

Jag lutar alltmer åt att så är fallet.

Etnicitet innebär föreställningen hos en grupp att en annan grupp är kulturellt avvikande från den egna gruppen. Det betyder till exempel att "etniska svenskar" bara existerar i ett oss/dem-förhållande till en annan grupp, och att definitionen av de "etniska svenskarna" ligger i de specifika skillnaderna mellan just dessa två grupper. Etniciteten förändras alltså, beroende på vilken grupp man jämför sig med.

"Etniska svenskar" innebär alltså en sak om man jämför sig med nyanlända somalier, men en helt annan om man jämför sig med norrmän. På samma sätt förändras definitionen av en annan etnisk grupp än den egna, beroende på vilken grupp man tittar på och vem som gör själva tittandet. För att förtydliga det är alltså etnicitet de skillnader man upplever mellan två grupper och har inget substantiellt att göra med någondera grupps faktiska egenskaper.

Däremot dras förstås oundvikligen slutsatser om gruppens faktiska egenskaper. Men då har vi redan lämnat etniciteten och rört oss in på den nationalistiska spelplanen.

Om vi ens var utanför den från första början. Etniciteten, i all sin flyktighet, är inget mer än en idé. En idé om att det är i skillnaderna mellan oss och dem vi kan utvinna essensen i vår identitet.

Jag är skillnaden mellan dig och mig.

Samma resonemang finner vi i basen för det mångkulturella synsättet. I ett mångkulturellt samhälle byggs vår identitet inte på det vi är, utan på det vi inte är i mötet med de "andra". Den mångkulturella mosaiken är fylld av vassa kanter att skära sig på och den egna glasbiten lyser alltid lite vackrare än de andra. Det svenska folkets särart kan inte underskattas.

Det är uppenbart för mig att vi i det mångkulturella samhällsbygget, i bejakandet av en etnisk begreppsvärld, ytterligare bekräftar vår nationella, d.v.s. nationalistiska, självbild. Inget av detta ifrågasätter nämligen vad den här nationella särarten - den etniska svenskheten - egentligen består av. Vilken dess essens är.

Det säger i princip att svenskhet existerar, att det bör värnas om och att målet är en fredlig samexistens, men inte uppblandning av, andra etniciteter. Att vi tillsammans skall bilda en mosaisk nation.

Och därmed håller man även dörren öppen för den rasism man samtidigt säger sig vilja bekämpa. Ett nationalistiskt falskspel där man istället för segregation pratar om mångkultur. Och där man pratar om etnicitet istället för ras.

Man måste hålla dörren öppen. Man måste ge SD tillräckligt många mandat i riksdagsvalet. Man måste göra det. Mångkulturen behöver SD för att rättfärdiga sin existens, liksom etnicitet bara är relevant i skuggan av Jimmie Åkesson i sverigedräkt, sökande ögonkontakt med kungen.

Vi måste ha någon annan att jämföra oss med. Och i det här fallet blir bilden av den etniske svensken - den "äkta" svensken - en person som inte är som Jimmie. Det är en bild som uppemot 90% av Sveriges röstberättigade den av befolkningen känner igen sig i. "Inte som Jimmie."

Men huruvida det är Jimmie eller någon annan är förstås ointressant. Det intressanta - och viktiga - är att "inte som Jimmie" blir en besvärjelse som, när den uttalas, frammanar uppfattningen att man är en del av en specifik kultur. En gemenskap, som har det gemensamt att man inte är som Jimmie.

Det är så etnicitet fungerar. Och nationalism. Och förr eller senare - när den mångkulturella mosaiken spricker - är det också så rasism fungerar.