Fruktkött

Egentligen är det inte rasismen som är det intressanta. Frågorna om vem som är rasist eller inte och om det finns en påhittad respektive riktig rasism är egentligen sekundära. Fruktköttet.

Kärnan förblir nationalismen.

"Men rasismen är en ideologi. Den påverkar oss alla. Rasistiska idéer byggde Europa. Vita män koloniserade med självklarhet, vissa länder mer brutalt än andra men med samma grundtanke: vi står över dessa människor med en annan hudfärg. Vi byggde rasbiologiska institut, vi planerade för ett blont och blåögt Sverige." -Fredrik Virtanen

Ja och nej. Fredrik skriver ovanstående i en krönika om egentligen något helt annat än rasism (om jag tolkar honom rätt), men han har samtidigt identifierat en drivkraft som också går att hitta där. Men han gör ett misstag i stycket ovan. Det är inte rasismen som är ideologin ifråga, det är nationalismen.

Det är nationalismen som skapar överlägsenheten. Det var nationalismen som skapade Europa. Det är nationalismen som berättigar koloniseringen av andra länder och som motiverar skapandet av rasbiologiska institut. Det är nationalismen som laddar och osäkrar det vapen som är rasismen.

Det är med nationalismens självklarhet som USA gång på gång hjälper sin omvärld, vissa gånger mer brutalt än andra men med samma grundtanke; de står över dessa människor med en annan nationalitet. Det är inte arrogans som driver dem. Det är inte arrogans som får den överlägsne att böja sig ner och erbjuda den underlägsne sin hand. Det är medmänsklighet, godhet. Det är något fint. I alla fall så länge man delar den överlägsnes världsbild.

FN's högkvarter ligger i USA. Förvisso på internationellt territorium, formellt sett, men du måste (få) passera via USA för att ta dig dit. Och det är byggt med lånade amerikanska dollar. Och marken skänktes av en amerikan (John D. Rockefeller) och har därefter utökats genom gåvor från staden New York.

Det här är det tydligaste erkännandet av USA's status som den nation bland nationer som är menad att stå på det översta trappsteget. Ett erkännande från, än en gång formellt sett, alla andra nationer i världen. Amerikanerna har goda skäl att vara självgoda.

Jag retweetade länken till Fredrik Virtanens krönika, varpå någon svarade med frågan om "vilken rasism förstör landet? är det den påhittade eller den riktiga?" (Titeln på krönikan var "Rasism förstör landet, det får man inte säga"). Retoriskt ställd, förstås, men den bjöd in till såväl svar som funderingar, så jag replikerade med att att det förstås berodde på vilket land hen menade, det påhittade eller det riktiga.

Nationen Sverige är nämligen ett rent påhitt. Och det göds av rasism. I nationen Sverige är rasismen som kontrastvätska. Den får den svenska identiteten att framträda i kontrast mot t.ex. muslimer och/eller invandrare. De som inte är som vi. De/det ickesvenska. Och även om det mot förmodan skulle handla om påhittad rasism, skulle den fungera som det var tänkt. För det är en tankesmitta. Det är som spirituell healing. Placebo. Trolleri. Vips! Så har vi skapat en kontrast ur tomma luften. Heja Sverige! Heja nationen! Bevara oss väl!

Men landet. Jag menar, här bor vi. Du, jag och alla andra. Oavsett religiös övertygelse, världsbild, vanor, ovanor, musiksmak, klädstil... Vi lever våra liv här, tillsammans. Och även om vi inte alltid är överens, så har vi tillräckligt mycket respekt för varandra för att tolerera varandras olikheter. I landet Sverige gör rasismen skada, oavsett om den är påhittad eller riktig. För nu kontrasterar den inte bara fram skillnader mellan oss. Den säger oss att skillnaderna är viktigare än likheterna. Att det som skiljer oss åt har större betydelse än det som förenar oss.

Och nu sitter jag här, som inte ville prata rasism, och varnar för den i alla fall. Ja, det är klart att även om jag ser nationalismen som det större hotet av de två, ser jag också hur rasismen är en betydligt mer destruktiv kraft. Ja, och kanske mer akut också. På kort sikt.

Och jag tänker att om vi bara hade landet Sverige att relatera till. Inte nationen. Då kanske rasismens trevande fingrar inte skulle nå innanför kläderna på oss. Då kanske vi skulle skratta den i ansiktet när den visade sig. För att sedan bjudas in i vår gemenskap och självdö.