De järnrörsbeväpnade grottmänniskornas måne

Skalan mellan höger och vänster är en cirkel, för längst ut till vänster hittar vi samma sorts individer som vi hittar längst ut till höger. Desillusionerade, hatiska, oresonliga, nyansfattiga och i vissa fall farligt trasiga. Det är personer som helt saknar förmåga att ta kritik. Som vid minsta antydan till att bli ifrågasatta, hugger som rabiessmittade kamphundar.

De samlas i grupper där deras krossade illusioner, hat, oresonlighet och nyansfattigdom göder varandra. Vad värre är, de samlas runt en åsikt. En ideologi. Bild av världen. De väljer färg och svär inför sig själva och varandra att de är redo att dö och döda för denna färg. För sin nation.

De för en aktiv kamp. Letar upp sina meningsmotståndare - huggormars avföda, ondskan personifierad, vadhelst som är tillräckligt dehumaniserande för att rättfärdiga den terror och det våld man med iver utsätter dem för - och krossar dem. En efter en.

Men "kampen tar aldrig slut. Så fort vi sänkt en organisation så uppstår en annan." (AFA's hemsida) Och tur är ju det. För då skulle även kämparna upplösas i intet. Utan fiender, utan färg, utan en motsatt åsikt eller ideologi att kämpa mot. Det handlar om själva meningen med livet.

Om det romantiska skimmer som ramar in bilden av en ensam hjälte; blåögd, blond och ariskt från nästippen till själens innersta, som står inför en anstormning av miljontals muslimer vällande in från mellanöstern. Som inte bara råkar vara samma skimmer som omgärdar bilden av antirasisten som självutplånande springer rakt in i den mänskliga muren av "sverigefanatiker" med järnröret höjt och glänsande i det sista skymningsljuset. Som i Sagan om Ringen.

Det handlar om en syn på sig själv som höjd över massan. Och på sina fiender som så lågt stående att de knappt tillhör samma art. Det handlar om att agera på ett närmast gudomligt mandat. På ett uppgående i "den goda saken". Kampen. Självutplånande in i väggen. "Jag är inte jag, jag är AFA/SMR/höger- och vänsterextrem. Yin och Yang. Afa. SMR. Vi är gjorda för varandra."

Skalan mellan höger och vänster är en cirkel, skrev jag. Men de längst ut har lämnat cirkeln. De kretsar en bit vid sidan av, som en liten måne. Där springer de runt med sina järnrör. Vi ser dem emellanåt och gläds åt att ha dem på behörigt avstånd. Tänker någonstans långt inom oss att det bästa kanske vore om de slog ihjäl varandra så vi slapp dem.

Det går inte att föra ett vettigt samtal när det står en järnrörsbeväpnad grottmänniska bredvid och gormar. Det fattar alla utom grottmänniskan själv. Och ber vi honom hålla tyst (ja det är oftare en han än en hon eller hen - jag vet inte varför, men så är det) riskerar vi att bli nedklubbade, trots att vi egentligen står på samma sida.

Fast det förstås, för en högerextremist är alla kommunister, och för en vänsterextremist är alla liberaler. Det är logiskt, mitt i all dumhet.

Så när ett par uttalade antirasister (eller "antiextremhöger" för att hålla oss på skalan), låt säga Torbjörn Jerlerup och Thabo 'Muso (och jag fick också vara med på ett hörn), ifrågasätter extremvänstern(s våld), är det förstås klart att vi blir förstådda som extremvänsterns fiender. Som liberaler och SD-vänliga husblattar. För även om vi skulle stå långt, långt åt vänster, står vi fortfarande långt, långt till höger om exempelvis AFA. Det är som en #epicfail eller en "damned if you do and damned if you don't"-situation.

Så vi får väl gilla läget. Fortsätta ta debatten med hjälp av ord istället för järnrör. Finna oss i att hatas från höger och vänster tills de hittat några andra att hata. Eller varandra att spöa upp.

Och aldrig glömma att höger- och vänsterextremismen är de renaste formerna av nationalism vi kan hitta. Att det är det som förenar dem. Och att de i och med det kan tjäna som goda exempel på faran med att använda nationen och nationalismen som byggstenar i ett samhälle.

Ser vi inte upp kan vi bli som dem.