Det rasistiska isberget

Jag blir tispad om ett blogginlägg av Ulf Bjereld i ämnet rasism och blir lite konfunderad. Vad menar han när han säger att rasismen minskar?

Bjereld frågar sig i inlägget varför det är provocerande att påstå att rasismen i Sverige minskat sedan 80-talet. Han hänvisar till de brinnande K-k-k-korsen i slutet av dokumentären om Olof Palme och uttalandet av Bert Karlsson om hur han hoppas att Bengt Westerbergs dotter skall bli HIV-smittad av en flykting och säger att sådana företeelser inte kan förekomma i Sverige idag.

Men även om Jimmie Åkesson är smart nog att inte säga något i klass med Berts uttalande, så går det att läsa sådana saker mellan raderna i det han trots allt säger och skriver. Och ska man vara rättvis kanske jämförelsen bör stå mellan Berts uttalande och det som sägs i den berömda järnrörsfilmen istället? Och då framstår saker i ett lite annat ljus, tycker jag.

Men kärnan till problemet med hans resonemang tycker jag ändå är hur han ser det senaste årens debatter om negerbollar, Tintin, Stina Wirséns "Lilla Hjärtat", De bortklippta scenerna ur "Jultomtens verkstad" o.s.v. som exempel på att samhället präglas av en starkare antirasistisk norm än tidigare.

Men har normen stärkts? Eller har medvetandenivån höjts? Och kan man - utfrån det - påstå att rasismen minskat?

Under hösten har jag läst Michael Billigs "Banal Nationalism" från 1995, och den beskriver på ett bra sätt vad debatter som ovanstående belyser. Och det är inte enkildheter. Bjereld tar själv upp det i ett tidigare inlägg, där han målar upp en bild av en kulturhistoria fylld av rasistiska strukturer. Byggd på, skulle jag istället vilja hävda, och se dagens pepparkaksgubbestrider som en tecken på att den banala rasismen i samhället inte längre är lika banal (eftersom allt fler ser och reagerar på den).

Tittar man på diskussionerna runt Tintin, skolavslutningar i kyrkan, negerbollar o.s.v. så ser man att "vanligt folk" plötsligt befinner sig sida vid sida med de "äkta rasisterna" och att talet om att "bevara Sverige svenskt" inte är så begränsat till den gamla skolans SD'are som man skulle vilja tro.

Det är mina vänner och släktingar. Människor jag respekterar djupt. Överallt börjar de brinnande korsen åter glöda i folks pannor i takt med att min och andras medvetenhet om hur den banala nationalismen och rasismen ökar.

Och i samma veva börjar Bjereld tala om att rasismen minskar.

Nej, jag tror inte det. Förvisso har vi nästan helt skalat bort toppen av det rasistiska isberget; de brinnande korsen, hitlerhälsningarna på öppen gata. Men resultatet blir att än mer flyter upp till ytan. Och det är fortfarande bara toppskiktet av den banala rasismen vi börjat skönja.

"Lilla Hjärtat" var inte menad som en rasistisk nidbild av svarta människor, men det var ändå det hon var.
Negerbollen var inte menad som en hänvisning till svarta, men när strukturen blivit synlig kan man inte längre bortse från att det är det den är, så länge man envisas med att kalla den just negerboll.
Skolavslutning i kyrkan är inte menat som vare sig en religiös händelse eller en nationalistisk ritual, men det är båda sakerna ändå.

Det går inte att komma ifrån det här om man inte plockar bort dem (eller kallar dem chokladbollar) och som Bjereld mycket riktigt skriver i sitt gamla inlägg kommer vi att behöva plocka bort mer, mer och åter mer innan vi har rensat bort all gammal rasistisk skit ur vårt samhälle och våra liv.

Om det ens är möjligt.

Men jag tror medvetenheten räcker långt. Medvetenhet och insikt är de två saker som kanske djupast förändrar en människas inställning.

T.ex. medvetenhet och insikt om att en chokladboll smakar precis lika gott som en negerboll, men utan den rasistiska laddningen...