Det skitviktiga julfirandet II - snabb återkoppling

Debatten går vidare. Jan Björklund mailar och säger "ja till skolavslutning i kyrkan". Jag frågar varför och han svarar att det "är en fin tradition i Sverige" som på många håll går "generationer tillbaka i tiden" och att det "är en del av vårt kulturarv".

Ja jävlar, Janne. Då minns du nog inte gymnasie- och skolordningen från 1724 (det var kanske före din tid?). Då avslutades nämligen höstterminen på luciadagen genom att man höll ljusfester i skolorna. Så ska vi snacka traditioner och kulturarv går det inte att komma dragande med nån nymodighet som skolavslutning i kyrkan veckan därpå.

Och då gick det minsann att fira i skolan, trots att den inte ens var icke-konfessionell. Eller så var den kanske det, men att man var bättre på att sköta den biten då? Vad säger Dick Harrison?

Jag tycker i alla fall att en ljusfest på skolan som avslutning på höstterminen skulle kunna vara en fantastiskt fin tradition, med koppling generatioooner tillbaka i tiden och dessutom möjlig att hänvisa till som ett slags kulturarv. Dessutom skulle man i alla fall slippa den här icke-konfessionalitetsdiskussionen en av de två gånger den är på tapeten varje år.

Jag läser vidare i Björklunds mail. Plötsligt skiftar han fokus från skolavslutningar till julfirande. Som att det är julfirandet vi diskuterar!? Och Janne, prästen behöver inte berätta varför vi firar jul, för det gör vi i skola och förskola varje år, ofta redan från slutet av november och fram till avslutningen. Och där får sig eleverna både den religiösa aspekten och den traditionella till livs.

Vi snackar skolavslutning. Och det är ingen religiös högtid. Det är en skolangelägenhet. Så vad ska vi till kyrkan att göra just då?

"Tack gode Gud för att höstterminen äntligen är slut"?

Det är den enda logiska anledningen. Särskilt nu, med dig som utbildningsminister. T.o.m. lärarkåren står redo att falla på knä i tillbedjan - som ett sista desperat hopp om att Gud Fader skall hava förbarmande och förvandla dig till en saltstod så att någon mer lämpad för uppdraget (VEM SOM HELST!!!) kan ta över.

Men ska jag vara ärlig tror jag inte ens Gud kan hjälpa oss när det gäller Jan Björklund.

Men långt viktigare än (att häckla) Jan Björklund och hans lite splittrade epostmeddelande är förstås de reaktioner den här frågan har väckt hos gemene man. Även här handlar det om en upprördhet över att en tradition som funnits "i alla tider" och som är den del av det svenska kulturarvet plötsligt upplevs som hotad.

"...är det inte att gå till ytterligheten att ta bort det svenskaste vi har?!"

"jag är inte religös för fem öre men detta är vår KULTUR! det handlar om så mycket mer än bar att gå in i en kyrka!!"

"I alla tider så har man firat advent och avslutningar i kyrkan och det hör till!!"

Citaten är hämtade från kommentarsfältet till en artikel på webbupplagan av en lokal dagstidning.

Jag vet inte om författaren till det första citatet verkligen menar att skolavslutningar i kyrkan är det svenskaste vi har, eller om hen låtit sig svepas med i en våg av kommentarer om svenskhet kontra icke-svenskhet, men frågan är hursomhelst befogad om man sätter den i relation till (återigen denne Björklund!) Jan Björklunds mail. Vid tre tillfällen i det relativt korta brevet gör han kopplingar mellan skolavslutningar i kyrkan och nationen. Det är som att jag citerar någon som i sin tur parafraserar Jan Björklund som i sin tur uttrycker sig i egenskap av formell representant för nationalstaten Sverige.

Och det handlar om mer än att bar(a) gå in i en kyrka. Visst är det så. Det är en symbolhandling. Kanske ett sätt att erkänna kyrkans historiska roll i skapandet av en skola för alla? Skolor började dyka upp redan i början av 1600-talet och 1640 beslutade riksdagen att varje stad skulle ha en "barnskola" där man lärde sig läsa, skriva och räkna. Och 1686 stadgades det i kyrkolagen om kyrkoherdens ansvar för att föräldrarna i hans socken skulle lära barnen i hans socken att läsa. Nästan 200 år innan folkskolan lagstadgades. Den i sin tur ersattes så sent som i början av 1970-talet av den nuvarande grundskolan, som då - efter 23 års kamp - äntligen utrotat det gamla systemet. Vid det här laget hade kyrkan förstås inget med skolan att göra längre, även om den - av tradition - ändå fanns närvarande på olika sätt. Och 1985 kom den skollag som idag är i så mycket blåsväder, och som slår fast att skolan skall vara icke-konfessionell. Men kom ihåg det nästa gång du går in i en kyrka. Det var här det började.

Men att man "i alla tider" skulle ha firat avslutningar i kyrkan stämmer i alla fall inte, även om det kanske känns så innan man börjar reflektera och titta utanför sig själv och sin lilla värld. Scrolla tillbaka till andra stycket, så ser du igen hur det finns andra avslutningstraditioner som går ännu längre tillbaka i tiden än den där man sätter sig en stund i Guds hus innan man springer hem och käkar pepparkakor.

Uppfattningen om att skolavslutningar i kyrkan är en närmast uråldrig tradition som - när den genomförs - bidrar till att öka elevernas delaktighet i det svenska kulturarvet (a.k.a. "svenskhet") är hyfsat genomgående, om än oreflekterad. Hela 80% uttrycker sitt stöd för den här uppfattningen i en liten undersökning i anknytning till lokaltidningens artikel. Jämfört med 12% som tycker ungefär lika, men vill minska ner på de religiösa inslagen.

Själv tillhör jag de 7% som är helt "tvärsemot" och vill stanna på skolan istället. Ibland får man vara glad för det lilla. Ateistisk antinationalist som man är... ;)