Det skitviktiga julfirandet

För mig handlar inte frågan om skolavslutningar i kyrkan om skolans icke-konfessionalitet (den är självklar och lagstadgad) eller en rädsla för otillbörlig påverkan av elevernas världsuppfattning om man tar med dem på en adventsvandring i den lokala församlingsgården (det är överdrivet och ett sätt att förminska de som är emot religiös inblandning i skolans vardag). Man kan i och för sig tro att frågan handlar om det om man backar mitt twitter-flöde till den gångna söndagen och mina ordväxlingar i efterdyningarna av Anna Ekströms och Claes-Göran Aggebos debattartikel i DN, men så är det inte och de ordväxlingarna handlar mer om konsten att föra en djupare diskussion i korta stötar om 140 tecken i taget, än om själva kärnfrågan. Som för mig alltså inte handlade om skolavslutningar och religiös indoktrinering.

Mitt fokus riktar sig istället mot den uppfattade bilden av skolans icke-konfessionalitet och de inbillade effekterna av svårigheten att implementera denna i praktiken. Inte minst i juletider.

Göran Hägglund (KD) får sätta ord på det hela: "Det finns ingen anledning att skydda våra barn från våra traditioner och vårt kulturarv." (svt.se)

Med utgångspunkt i det uppenbart skitviktiga julfirandet ser Hägglund, som månne är partisk i och med sin partitillhörighet, skolans icke-konfessionalitet som ett hot mot vår kollektiva identitet som Svenskar. Det gör för övrigt Jimmie Åkesson och resten av SD också, även om de eventuellt har en lite annan utgångspunkt. De ser det nog rentav som att Svea Rikes Skollag (1 kap, 6 §) angriper sig själv som en nationsdödande cancersvulst, medan Hägglund låter sig nöja med att tycka att lagen är bra, men tolkningen för strikt.

Traditioner och Kulturarv är tunga poster i det nationalistiska identitetsskapandet. De är liksom fanbärare för det "upplevda" i nationens upplevda gemenskap. För mysticismen och den religiösa aspekten av nationalism.

Idén om att Gud skapade himmel och jord, och berättelsen om Jesus som Guds son, befästs genom regelbundet upprepade ritualer/traditioner. Julkrubban, adventsfirandet, rentav julkalendern i TV är bara några av alla de flaggor som signalerar och rättfärdigar den kristna trons plats i vårt samhälle. Och ur den aspekten har de som kritiserar skolans icke-konfessionalism en poäng. Kristenheten är en ständigt närvarande del i vår vardag och i vårt samhälle, så varför förneka det?

Jo, för det betyder inte att den måste vara det. Skolan är icke-konfessionell och vi påstår oss i alla fall leva i ett sekulariserat samhälle. Så varför väljer man att ändå klamra sig fast vid religionen som om den fortfarande var relevant för samhällskroppen? Varför vänder man i dörren och säger att jo, förvisso är stat och kyrka åtskilda och förvisso är skolan icke-konfessionell, men den kristna tron är så djupt rotad i våra traditioner att vi inte bara kan stänga dörren och låta den frysa ihjäl därute i vinterkylan?

Jag tror inte man gör det ur ett religiöst hänsynstagande (skulle vara Hägglund då, i och för sig. Och SD, som för ett slags religiöst krig mot Islam m.fl.). Jag tror man gör det för att man inte ser något som ersätter tomrummet man tror kommer att uppstå. För att man inte litar på att det går att fira jul utan en Gud som det lim som håller oss samman i vår Svenska gemenskap.

Ta kyrkorummet, till exempel. För några en plats för trosbekännelse, för tillbedjan. För de allra flesta en högtidlig och "speciell" plats, men ur religiöst hänseende alltmer neutral. Skolavslutning i kyrkan som ritual skapar en känsla av gemenskap med alla som firat skolavslutning i kyrkan. Alla runtom i nationen, alla genom åren. Tradition och kulturarv. Alla i kyrkan. Lokalen kompenserar för lokala variationer och det "blir lika" ändå. Skolavslutningen blir, genom att förlägga den till kyrkorummet, större än den enskilda eleven. Den blir en av många initieringar till den Svenska gemenskapen. Det blir inte "bara" en skolavslutning.

Så tillbaka till debattartikeln. Och är det inte konstigt, för läser man den (vilket jag inte tror Hägglund har gjort ordentligt) ser man att även Ekström och Aggebo månar om kyrkorummet som bärande den funktionen. Den traditionella och kulturarvsbärande funktionen. Här skyddas ingen. Tvärtom gör artikelförfattarna allt för att understryka att trots påminnelsen om en hotfull icke-konfessionalism så kvarstår skolornas möjlighet (och faktiskt, skyldighet) att både utsätta eleverna för såväl tradition och kulturarv som att följa Svea Rikes Lag. Och därmed kvarstår även den kristna kontexten i all sin prakt, även utan psalmer och julevangelium.

Hägglund kan känna sig trygg. Åkesson likaså.

Den kristna traditionens betydelse i ett sekulariserat samhälle och en icke-konfessionell skola kan tydligen inte överdrivas. Ännu.