Här. Står. Jag.

"Hey man, I'm gonna fuck this shit up/No fear, no compromise, I want it all/I will never be afraid, and I'll die with what I believe/All of you assholes can stay rotting here/I do not care, I will not be there/I have got to save myself/And don't tell me there's no one else/And all you are is all you are.../I'm so sorry (for you) I'm sorry.../So all hail the new flesh/Because it suits me fine..."

Jag återkommer gång på gång till texten till "All hail the new flesh" av Strapping Young Lad. Den har blivit lite av mitt personliga soundtrack. Andemeningen förblir väl densamma, men jag applicerar den på nya saker vare gång, beroende på i vilken kontext den ploppar upp.

Andemeningen lyder ungefär: "Stå upp för dina principer. Sluta larva dig. Sluta krypa, vara korrekt eller social eller vad det nu kan tänkas kallas."

Jag blev pappa i slutet av mars 2006. Världen som jag kände den vändes uppochner och så småningom förstod jag vikten av att inte bara vara sig själv, utan att också uttrycka den man är. Och stå upp för den här personen. Att respektera de principer/tankar/åsikter man bär inom sig, men kanske skjutit undan eller rentav förnekat för att inte stöta sig med fel personer. (Det är på sin plats att förklara att jag är en person som gärna vill vara alla till lags - och fortfarande är det, men förhoppningsvis inte i lika stor utsträckning som tidigare.)

Jaha, så var det det där med kontexten. Fredrik Virtanen följer upp sin ledare om Sverigedemokrati, rasism och nationalism med en reflektion över civilkurage och vådan av att säga vad man tycker. Han beskriver hoten och hatet han utsatts för sedan den där första texten och viljan att stå upp för åsikter som är viktiga. Viljan som fastnar i den förlamande rädslan av att bara ett enda av de hot som uttryckts skall vara allvarligt menat.

Men det förväntas inte av oss att vi ska offra våra liv i kampen för eller emot det vi nu ifrågasätter. Den förväntningen kräver att vi begraver oss i den nationalistiska ideologin på allvar. Endast då blir blodsoffer värdefullt. Och där står inte vi.

Men där har vi å andra sidan problemet med en dialog. För där står ju våra meningsmotståndare. Eftersom de utgår från en världsbild där det är hedervärt att offra livet för sin nation, sin ras eller sin grupp, kommer de förstås att använda en sådan terminologi när de söker dialog. Så de mordhot Virtanen utsatts för kanske bör förstås som inbjudningar till dialog, skrivna på ett annat språk?

Positivt tänkande in extremo? ;)

Jag tror inte att Virtanen har skrivit av sig i det här ämnet riktigt ännu. Jag tror fortfarande han har lite mer vilja än rädsla kvar. Och jag hoppas han läser detta och att han läser låt-texten i inledningen på samma sätt som jag.

Står med rak rygg. Markerar sin position. Håller den.

Det behöver inte handla om konfrontation. Inte attack. Inte från vårt perspektiv. Vi gör bara en markering.

Här. Står. Jag.

Och minns att den sista textraden i låten lyder:

"I just know everything's going to be O.K."