Giftiga, livskraftiga blommor

Att Sverigedemokraterna tagit steget från att vara bonnigt främlingsfientliga till att vara modernt invandringskritiska kan ses ur ett par olika perspektiv.

Det viktiga är att det innebär att SD rör sig från det extrema mot det normala i betraktarens ögon. För det är betraktarens definition vi talar om. Fredrik Virtanen noterar i en utmärkt ledarkrönika hur media - och därmed den allmänna opinionen och i förlängningen vi själva - är de som bytt ut det (irrationellt?) fientliga mot det (nyttigt?) kritiska.

För SD själva har förstås alltid sett sig som rationella, så det handlar ju inte om att de har skärpt till sig eller bytt politisk inriktning.

Att detta är viktigt beror förstås på just normaliseringen av SD. Desto normalare en viss företeelse är, desto mindre benägna blir vi att ifrågasätta den. Desto rimligare framstår den. Desto osynligare blir den. Desto lättare blir det för SD att driva sin nationalistiska agenda.

Nu är det viktigt att komma ihåg eller bli varse om att nationalism som ideologi inte är unikt Sverigedemokratiskt. Alla våra regeringspartier agerar inom ramarna för en nationalistisk världsbild. Liksom vi själva. (De allra, allra flesta av oss, i alla fall.) Alla står vi upp när vår nationalsång spelas och alla erkänner vi flaggan som symbol för nationen. Alla ser det som självklart att vi har landslag som representerar vår nation i sportsammanhang och så vidare.

Vi ser det som normalt, eller - om vi ställs mot väggen - som "god" nationalism. Att ställa mot ett SD som till för alldeles nyss stod för en så tydlig form av nationalism att den uppfattades som extrem. Som avvikande. Som gjorde att "vi andra" kunde se på dem och deras nationalism som något dåligt. Som en avart. Jämfört med oss och vår osynliga nationalism.

Ett exempel kan handla om hur vi uppfattar att det finns ett rätt och ett fel förhållningssätt till flaggan. Extremnationalismen stjäl flaggan och gör något fult av den, menar vi. De besudlar flaggan - vår tydligaste och starkaste symbol för nationen - med sin främlingsfientlighet och rasism. Vi andra, som i den här situationen upplever oss som offer - som De Besuttna - kämpar för att rädda nationen från dessa "andra" genom att återta flaggan.

Precis som SD kämpar för att rädda nationen från den - enligt dem och enligt samma nationalistiska logik - hotande islamismen. Det är samma kamp, men mot en annan fiende. Vi mot dom, hur vi än vänder och vrider på det.

Ett normaliserat SD innebär antagligen inte att vi plötsligt bor i ett land fullt av invandringskritiker och/eller främlingfientliga antimuslimer. Däremot stärker det en redan förhållandevis oreflekterad uppfattning om att vi är en nation och ett folk som har något gemensamt som ingen annan har. Som gör oss unika. Gör oss svenska. Som normaliserar flaggan och andra nationalistiska symboler mer och mer tills de inte längre syns. Och bara finns där som undermedvetna påminnelser om en upplevd och konstruerad tillhörighet.

Om nationen.

Och det är illa nog.

För det är i nationen vi hittar grogrunden till det främlingsfientliga, det hatiska. Det är nationen som är roten. SD är bara en av de blommor som växer ur den.

En giftig, men livskraftig blomma.