Arn: Genesis

Jag vet inte vem som bör bära hundhuvudet, men antagligen har Jan Guillou och Peter Flinth lika stort ansvar för att Arn-filmerna kan sammanfattas som intet mer än nationalromantisk sörja. Jag skippar m'et, för som filmer betraktat är de trots allt underhållande och välgjorda.

Men vad tjänar det till att ersätta en krigarmyt (vikingarna) med en annan krigarmyt (tempelriddaren Arn Magnusson) om man fortsätter hålla fast vid nationens relevans? Vad spelar det för roll att Arn har ett mångkulturellt umgänge och verkar vara en person öppen för nya intryck och alternativa synsätt, när det i alla fall är han som för-svensk som lägger grunden för Nationens bildande?

Arn krigar för freden (=stabilitet), för enandet av de tre släkterna (=etnicitet), för skapandet av Nationen (=Den Stora Ideologin). Han är redo att gå in i döden för sin tro på ovanstående (och Gud) och han har förmågan att leda andra i döden för denna tro. Detta gör Arn till en hjälte, förstår jag det som. Och till en nationalistisk symbol.

Jag kan nästan se framför mig hur Sverigedemokrater i alla åldrar sitter i sina lägenheter och jublar när Arn sticker ner en arab eller dansk. Och när de tre största etniska grupperna går samman och skapar Nationen Sverige, får Jan Guillou ofrivilligt stå staty i skuggan av Arn-monumentet...

På sätt och vis rymmer det en stark logik att staten beviljat jättestort filmstöd till de här filmerna. De är ju reklamfilmer för (stats-)nationen på ett helt annat plan än någon Moodyson-rulle om trafficking eller t.o.m. någon form av Bergmansk ångest. Kanske blev filmstödet så stort just eftersom filmerna återskapar myten om nationen Sverige i form av en rätt häftig skapelseberättelse? Som ett slags vikingaersättning att mata Svenska Spädbarn med.

Som att Arn skulle vara en personifiering av Gud.

Jag menar då bilden av Guillous berättelse som en skapelseberättelse och Arn som den aktive skaparen (Gud). Hans livsgärning lägger grunden för skapandet av Nationen Sverige, ungefär som Guds skapande av himmel och jord lägger grunden för skapandet av Edens Lustgård.

Gud är förvisso ganska aktiv under första halvan av Bibeln, för att sedan luta sig tillbaka och låta andra göra jobbet, medan Arn går motsatt väg och inleder genom att låta ödet styra honom för att sedan ta saken i egna händer. Det är förstås en långsökt jämförelse och närmast en kuriös parentes.

Det primära är hur Guillou begår samma kardinalfel som de flesta andra kritiker av de nationalistiska rörelserna (t.ex. SD): När det kommer till kritan erkänner han nationens existens.

På ett plan är förstås nationen ett sätt att konkretisera och begripliggöra historien - särskilt ett särskilt folks särskilda historia. Men visst måste man kunna hitta sammanhang utan att samtidigt göda en nationalistisk världsbild?

De flesta skiljer nog på nationalism á la Sverigedemokraterna och nationalism á la Herman Lindqvist, liksom många menar att Jan Guillou knappast är att benämna som nationalist. Men är det inte så att alla som erkänner nationen eller sin (och andras) särart är samma slags nationalister? Det enda slaget.

Man blir en aktiv medskapare av en ideologisk världsbild som dras till sin logiska slutsats av tydligt nationalistiska grupper på den politiska och samhälleliga ytterkanten som t.ex. Sverigedemokraterna varje gång man tar Herman Lindqvist på allvar eller låter sig ryckas med i Guillou's berättelser om Arn.

För även om syftet är det motsatta; att avromantisera myten om ursvensken genom att påvisa "utomnordiska" influenser - där Arns saracenska arbetskraftsinvandrare nästan blir ett nästan klassrumsövertydligt exempel - så tar det inte något från den lika överromantiserade bilden av att vi - det enkla, en gång splittrade folket idag står enade under en gemensam, om än svårdefinierad, beteckning: Svenskar.

Och att Herman påvisar en månghundraårig gemensam historia är ju samma sak, men helt och hållet under populärvetenskaplig flagg - till skillnad från Guillous skönlitterära. Han stärker bilden - illusionen - om att vi delar ett historiskt och kulturellt arv som gör oss särskilt svenska.

Jag vet inte hur svårt det skulle vara att skriva om historieböckerna och utlämna det nationalistiska bildspråket, men det kunde vara ett intressant experiment...