Pretties for you

Du har just lutat dig tillbaka i fåtöljen efter att ha knäppt på stereon för att ge dig ut på en en angenäm, musikalisk resa tillsammans med Alice Cooper. Du har blandat dig en god paraplydrink och låter varenda ansträngd muskel i din kropp slappna av. Telefonen har du kopplat ur och ytterdörren är låst. Inget kan störa dig nu...

BRÖÖÖÖÖÖL!!! Utan förvarning träffas du av en massiv ljudvägg som välter ut drinken över dig och slår omkull fåtöljen så du kastas till golvet. Där ligger du och sprattlar i över en minut, samtidigt som du sakta förstår att det här måste vara slutet. Ditt skepp har sprungit läck och har börjat sjunka. Och du - instängd i din hytt - har inget annat val än att invänta det oundvikliga. Ett ödesmättat lugn sprider sig i din kropp, och medan råttorna lämnar skeppet, börjar du suga förstrött på din alkoholhaltiga skjorta...

Där sitter du på golvet med en skjorta i munnen. Allt är på väg käpprätt åt helvete, men vad kan du göra? Om några minuter är du troligen maskföda. Lika bra att göra det bästa av tillvaron. Lika bra att göra det bästa av tillvaron. Upprepade du dig just? En känsla av deja-vu kommer över dig. Eller är det tiden som står stilla? Den sägs ju göra det i sådana här chockartade situationer, när livet skall passera revy...

Vad är värt att minnas av sitt liv? Vad är det som gör livet värt att leva överhuvudtaget? Brinner du för något? Vad är meningen med ditt liv? Du minns en gammal historia om en man som skulle rulla en stenbumling uppför ett berg. När han nådde toppen - efter mycket slit - rullade stenen ned på andra sidan berget, och mannen fick börja om igen. Du känner igen dig i mannen. Hur många år av ditt liv har inte spenderats på samma sätt? Med en ack, så tydlig målsättning har du börjat knuffa och puffa din stenbumling uppför berget. Under färden kanske du ibland hittat genvägar (eller senvägar), ibland kanske du fått hjälp en bit på vägen. Så kommer du upp till toppen och får se din sten rulla nedför berget. Den studsar och hoppar, slingrar sig sakta fram genom snårig undervegetation och får upp farten igen när terrängen öppnar upp sig. Fortare, fortare, fortare. Tills den slutligen stannar framför dina fötter och du börjar om på nytt igen...

Men du håller dig i alla fall i rörelse. Det har aldrig varit din stil att sitta på verandan och låta livet obemärkt passera dag efter dag. Nej, du håller dig i rörelse. Inte alltid till allas stora glädje, men alltid i sällskap av dina dagdrömmar. Upp, ner eller rakt fram - så länge du håller dig i rörelse är allt bra. Då kan ingen fånga dig. Då kan du nå hur långt som helst...

Du vaknar till för ett ögonblick. Rummet gungar behagligt och det känns inte längre som du sjunker. Du klättrar upp i fåtöljen och försöker sammanfatta dina upplevelser. Vad innebär livet egentligen? Är livet detsamma som att existera? Eller är livet bara en aspekt av vår existens? Där finns ju så mycket. Känslor, tankar, drömmar - allt är delar av en helhet som inte skapar liv, utan som lever. Det handlar inte om livet i sig, det handlar om att leva. Om att lära känna sig själv...

Rummet skakar till. Jodå, du är fortfarande på väg till botten. Kallsvetten klistrar fast dig i fåtöljen och du håller dig krampaktigt fast i armstöden. Så det här är ändå slutet. Allt detta snack om meningen med livet. Existensialismen är bara en tunn slöja, genom vilken nattens - livets - tomhet lyser. Vi kommer alla att dömas för vår blotta existens. Att leva är ett brott i sig. Du reser dig upp för att ta emot din dom. Det finns ingenstans att fly, ingenstans att gömma sig längre. Du står där, redo att ta emot din dom. Ditt straff. Men ingenting händer. Och så börjar du skratta. Du skrattar, för nu förstår du. Det här är ditt straff. Du har sett genom slöjan, du har sett livets meningslöshet. Och du vet att inget straff är grymmare. ingen ångest är djupare, än att leva sitt liv utan mening...

Lurar vi oss själva när vi springer runt och försöker skriva in oss i historieböckerna? Vi luras, ljuger, sliter och klär ut oss i denna strävan efter att synas. Vi tävlar om en passus i nästa upplaga av Modern Historia och denna tävlan i sig själv gör att ingen av oss blir ihågkommen när allt kommer omkring. Ändå målar vi upp dessa bilder av oss själva. Dessa förskönande lögner... Den drinkindränkta skjortan skänker dig välbehövd lindring. Vem kunde väl anat att meningen med livet var så meningslös? Du får en plötslig ingivelse (som antagligen beror på den kemiska reaktionen när alkoholen börjar lösa upp fetterna i hjärnan) att skriva poesi. Men det blir inte bra. Det rimmar inte ens. Din tidsuppfattning börjar bli luddig. Hur länge har du suttit här egentligen? Allt snurrar. Rummet. Fåtöljen. Du själv. Du mår inte så bra längre. Något i din mage vill ut...

Illamåendet exploderar! Överallt landar rester av det förflutna. På golvet, i fåtöljen. På den stackars skjortan. Ett ögonblicks lugn, sedan känner du doften. En serie explosioner följer, som en välplanerad terroristattack. Så blir allt lugnt igen. Och så PANG! Nu verkar det vara över... Det som började som en avrättning förvandlas strax till en benådning. Obehaget är som bortblåst. Med det ruttna innehållet väck, är det bara den blanka ytan kvar. Solen är på väg upp. Kan det vara så att du överlevt denna prövning? Var det månne bara ett test? Du känner triumf. Natten är över. Med rak rygg möter du morgonen...

Livet kan vara lätt att leva, bara man har rätt inställning. Varför anstränga sig i onödan? Det går att glida fram i tillvaron. Visst, man kanske inte når lika långt som andra, men man har det bra. Och man behöver inte bry sig om vad andra tycker. Du måste inte rulla upp stenbumlingen gång på gång. En gång räcker gott. Det finns så mycket annat att hitta på. Ta det lugnt. Du har sett vad som händer om man håller på att oroa sig. Så varför inte ta det lite lugnt emellanåt. Det kan inte skada...

"So what" om det tar lite tid att komma nånvart? Det är ingen brådska. Du, som är navet i din existens, finns ju där hela tiden och det är ju kring dig allt kretsar. Det handlar om dig. Allt du tar dig för handlar i slutändan om dig. Det är det högre mål som finns i livet. DU SJÄLV...

Du vaknar. Huvudet spränger. Det var kanske inte världens bästa idé att suga i sig drinken från skjortan. Vem vet vad mer du fick i dig? Du kopplar åter in telefonen. Låser upp dörren. Livet går vidare. Du fattar beslut dagligen. Beslut som alla påverkar din person - den du är. Du, som är den ständigt föränderliga summan av dina handlingar. Den du är i detta ögonblick kommer du aldrig mer att vara. Han är en stillbild, historia, ett minne. Du är stadd i evig förändring, men förblir ändå densamme. Du kommer alltid att vara du.

Du är ett osänkbart skepp.

Du kan vara trygg.