unFunny Games

Någon gång på 90-talet skrev filmskaparen Michael Haneke manus till en film som skulle bli känd under titeln ”Funny Games”. Storyn låter ointressant satt i händerna på en europeisk, i finfilmkulturkretsar förhållandevis erkänd regissör: En familj åker ut till sitt sommarställe för en tids semestermys men hamnar i händerna på två sadistiska unga män som utsätter dem för tortyrliknande behandling.

För det mesta slutar det med alltför lite av det Salad Fingers kallar ”red water” och för mycket symbol-laddad dialog. Men Haneke lyckas över förväntan, trots just den myckna dialogen i förhållande till det sparsmakade och smakfulla våldet, och jag tycker det är riktigt, riktigt obehagligt under merparten av filmen. Familjens maktlöshet inför det de utsätts för är frustrerande, liksom förövarnas sadistiska maktspel, och jag får kämpa för att hålla tillbaka impulserna att vid flera tillfällen ropa åt karaktärerna på skärmen. (Det är inget jag brukar syssla med till vardags.)

Det finns några finfilmkulturella varningar, som de tillfällen då den filmiska illusionen bryts. Det är nästan klumpigt, men samtidigt makalöst effektivt. För det sätter ord på just de känslor jag har inför skeendet i rutan. Så jag slipper ropa åt karaktärerna, kanske? De säger också något om konformiteten i de dramaturgiska mallar vi är vana att följa och hur effektfullt det kan vara att bryta dem. Kanske blir de också ett slags ventiler som hjälper mig att minnas att det trots allt bara är en film.

Få filmer får mig att tappa andan som denna gjorde, därför var ett ytterst förvånande att den tiotalet år senare blev inspelad på nytt. Vad kunde egentligen göras bättre? Än med förvånad blev jag när det visade sig vara samma regissör som spelat in båda versionerna. Och att han använt i princip exakt samma manus – utan förändringar, förutom att det översatts till engelska. Och att skådespelarna agerar nästan identiskt i båda versionerna´- från sättet att leverera replikerna till hur de torkar av en blöt mobiltelefon. Egentligen – men jag har än så länge bara sett halva remaken – känns det som att det hade varit billigare att helt enkelt dubba originalet till engelska.

Jag har nu passerat halva remaken och jag nickar till en gång i minuten och drömmer om allt annat än filmen och karaktärerna. Det är inte tråkigt. Rent objektivt har jag svårt att säga att en engelskspråkig version av Funny Games skulle vara sämre, men samtidigt misstänker jag att förflyttningen i geografi minskar slagkraftigheten. Plötsligt ligger det ett helt hav mellan mig och det som händer på skärmen. Filmen befinner sig nu i en underhållnings- eller fiktionskontext, snarare än en budskaps- och verklighetskontext. Och plötsligt är alla mer snygga än trovärdiga. Kort sagt känns det som att filmens innehåll inte längre angår mig, eftersom den – i princip – skulle kunna utspela sig vid Crystal Lake eller liknande. Det är liksom lite läskigare när innehållet finns inom räckhåll – vilket det i Hanekes första filmatisering gör.

Sammanfattningsvis är Funny Games en unik film, då den är den enda hittills som jag givit både högsta och lägsta betyg samtidigt. Jag hoppas verkligen det aldrig händer igen.