Ingen förskola är en ö - ett relationellt perspektiv på barnomsorg

Denna text började som ett blogginlägg på Skäggig Dagisfröken våren 2016. Tankar började formuleras här, som ska komma att bearbetas ytterligare i en utbildningsfilosofisk essä som dock inte börjar skrivas förrän två år senare, i samband med studier i pedagogiskt arbete vid Högskolan Dalarna. I denna text lägger jag grunden till den utbildningsfilosofiska inställning, som för närvarande färgar mitt arbetssätt samt organisationen på den lilla förskola där jag har turen att verka.


Jag blev en kvart, tjugo minuter försenad hem. Vi gick ut strax före fyra och jag hann inte plocka i ordning inne på avdelningen innan min sista kollega gick hem. Sedan hämtades alla barn i tid (läs: inte för tidigt), så jag kom mig inte in förrän de hade gått hem, leriga och blöta i den annalkande våren, på minuten samtidigt som jag också borde låsa om mig och cykla hem. Nu blev det inte så, och jag rafsade snabbt ihop utspridda leksaker, rullade undan mattor, satte upp stolar och telefonen på laddning innan jag så småningom slank ut genom dörren med blöjpåsen i handen.

Därute träffade jag U – en av våra sexåringar – som cyklade fram och tillbaka i sällskap av sina kompisar (H, A, S och någon enstaka till som jag inte lärt mig namnet på ännu). Lille A och hans mamma stod också utanför grinden och jag hann knappt stänga den bakom mig, så kom stora H från tvättstugan, dit hon hjälpt sin mamma bära tvätten. Jag hejade glatt på alla innan jag fortsatte till sophuset för att slänga blöjorna. Sedan vände jag tillbaka för att ta cykeln och trampa hemåt.

Då kommer D (lillasyster till stora H) promenerande med sin andra storasyster och storebror M i släptåg. Vi hejar glatt på varandra och eftersom jag ser att hon bara har stövlar och en tunn tröja (och att storasyster 2 försöker få hem henne) tar vi varandra i hand och promenerar hemåt – hon bor i hyreshuset alldeles bredvid förskolan. Nästan hemma träffar vi pappa A som hejar glatt på det lite brokiga sällskap vi nu utgör. Nu blir jag nästan hembjuden av barnskaran. M ringer på dörren för att visa att ”här bor vi” och stora H öppnar förvånad dörren och vi hejar glatt på varandra igen.

Nu säger jag hejdå till alla och börjar på allvar promenera hemåt, men kommer bara några meter innan jag kommer ihåg att jag ju hade cyklat till jobbet i morse. Vänder om och förklarar läget för barnen som skrattar åt det tokiga (och den tokige). Återigen får jag följe av D, den här gången tillbaka till förskolan, där A och hans mamma fortfarande uppehåller sig. Vi skrattar med varandra om hur snurriga och trötta vi vuxna kan vara efter en lång arbetsdag, sedan sätter jag mig på cykeln, kryssar mellan alla glada barn, vinkar och ropar hejdååå till dem.​

Vilka möten! Korta, till synes ytliga, men ändå så djupgående. Vi träffas utanför vårt normala sammanhang, där jag är deras fröken Xxxxx och de är mina förskolebarn eller /-föräldrar. Samtidigt är vi ändå mer eller mindre kvar i samma miljö, eftersom förskolan jag arbetar på ligger i bottenplan på ett hyreshus mitt i en smet. U, som jag träffade först, bor ovanför förskolans kök och jag tänker varje morgon då jag strax innan klockan sju plockar fram frukosten att "nu väcker jag kanske henne". Hennes vänner bor ytterligare en trappa upp, men ändå ”ovanpå förskolan” som vi och barnen ser det. H, M och D bor, som jag nämnde, i huset bredvid och vi ser hem till dem både när vi är inomhus och ute på gården. A och hans mamma bor i huset på andra sidan, och han pekar ut deras lägenhet varje gång vi passerar fönstret i hallen – som vetter åt den sidan – när det är dags för blöjbyte. Ett annat syskonpar, A&A, har sin moster boende i H, M och D’s hus och bor själva i huset bakom. Och så vidare…

De professionella mötena äger rum innanför förskolans staket och/eller väggar. Men de här mötena sker på andra sidan – dock i stark anknytning till, både fysiskt och känslomässigt – förskolerummet.

Det har hänt, när förutsättningarna varit de rätta, att E och M fått följa med in och plocka i ordning inne på förskolan. E och M bor också i huset bredvid och går i skolan nu, men gick här på förskolan när det begav sig. Emellanåt har de även fått komma in på gården och leka med de i deras skolögon ”små” barnen. Vi har fått ärva gamla barnböcker och lite blandade leksaker av E och hans ögon lyser när jag berättar hur uppskattat det är av barnen.

Attraktion eller mötesplats – vad är egentligen en förskola?
Attraktion eller mötesplats – vad är egentligen en förskola?

På dagarna hälsar vi från gården på de som passerar till och från sina arbeten eller ärenden. De hälsar alltid glatt tillbaka. Vi vinkar till sjuka kompisar som står i sina fönster och längtar ut. Pensionärer på hundpromenad. E’s pappa brukar ropa från fönstret och fråga om jag fått i mig något förmiddagskaffe ännu och alla i området vet vilka vi är och känner igen oss på bussen eller på stan en lördag. Det är full insyn till vår gård och in genom de stora fönstren till förskolan. Vi har ingen chans att gömma oss från världen utanför. Och varför skulle vi det?

Visst kan det bli lite obehagligt när polisen slår en lov i området (vilket de tyvärr behöver göra emellanåt). Men å andra sidan får vi ju se en alldeles äkta polisbil! Och ambulansen har vi sett, liksom sopbilen och bussar och färdtjänst-taxin som hämtar de som bor på gruppboendet snett mittemot oss. Och när de slipar golvet (eller borrar sig igenom det, så som det låter) i lägenheten ovanför lär vi oss att höga, mullrande ljud inte är så läskiga när det kommer omkring. Snarare spännande och dramatiska!

Inser att jag hittills skrivit mer än åttahundra ord som inte handlar nämnvärt om Pedagogik eller Verksamheten eller Läroplanen. Visst kan man – som med i stort sett allt annat – med lite medveten ansträngning få in ovanstående i någon av styrdokumentets alla formuleringar, men det är inte riktigt poängen. Poängen är att vi befinner oss i tillfälliga lokaler. Att allt det här jag beskriver inte väger tungt nog med lokalernas förmenta förskolemässighet, det trånga kökets olämplighet och lilla gårdens storlek m.m. i den andra vågskålen.

Vi ska flytta till en ”riktig” förskola; en vid det laget nybyggd storförskola med sex avdelningar. Vi ska få en ”riktig” förskolegård. Förvisso en till förskolegård omgjord skolgård, men mer förskolegård än random gräsplätt i alla fall. Vi ska få ett tillagningskök (kanske, om budgeten tillåter det) istället för ett mottagningskök. Och så vidare.

Det finns självklart fördelar. Anpassade lokaler är något jag ser mycket fram emot. Det kommer att ge oss möjlighet att bedriva en verksamhet där saker som idag måste göras av hänsyn till just lokalens utformning, kan göras för att vi har valt det. Och ett tillagningskök ger både oss och den som jobbar i köket större friheter, tänker jag mig. En gård med större yta och med fler möjligheter till aktiviteter är förstås också det guld värt. På papperet bara förbättringar.

Men nämnda gård är en innergård med vissa, men i jämförelse små möjligheter att se omvärlden. Den nya förskolan ligger närmare bussgatan, men det kommer att bli svårare att se bussarna passera. (Ja, jag tycker det är viktigt att kunna se bussarna passera, liksom bilar, lastbilar och andra fordon.) Åt det håll gården öppnar sig mot omvärlden byggs just nu ett seniorboende. Bygget är förstås kul, men sedan då? Hur kul är det i längden att stirra på gamla människor dag ut och dag in?

Jag hoppar över mina farhågor över att gå från att vara en avdelning till att bli en av sex. Det kan vi ta en annan gång.

Tänk om vi istället för att krypa längre in i förskolevärlden och låsa in oss i det institutionella, lite oåtkomliga, hyrde in en kaffeautomat (eller snodde en av de två de har på skolkontoret), placerade ut lite caféstolar och -bord och bjöd in föräldrar och grannar att sätta sig med en kopp till självkostnadspris, prata och kanske leka med barnen på eftermiddagarna. Ja, varför inte t o m på förmiddagarna om vi ändå är ute? Om vi lät våra ”gamla” förskolebarn/äldre syskon komma in och sitta med läxorna i ett hörn och sedan följa med mamma eller pappa hem när det är dags för hämtning? Kanske kunde våra barn och vi, och de svenskspråkiga grannarna, hjälpa de nyanlända grannarna med språket? Kanske kunde vi bidra med en arena där vi blir ett litet nav i skapandet eller upprätthållandet av grannskap? På sikt kanske det t o m skulle gå att locka med någon av dessa besökare på skogsutflykt (lite som gratis personalförstärkning, för att tala ett språk som chefer och ledning kan förstå)?

Jag tror inte att det skulle inkräkta på eller hota ”våra” barns rätt att utvecklas och lära enligt läroplanens diktat. Tvärtom tror jag att det skulle bidra rätt rejält.

Men det skulle sannolikt hota förskolans självbild som institution på egna ben. Som viktig för, men inte nödvändigtvis en helt integrerad del av, samhället. Jag tror vi har en alldeles för stark vilja att vara unika. Och då kan man inte erbjuda total insyn eller släppa vem som helst in på livet.

Även fast det på sätt och vis redan är så vi jobbar. Fast inom givna, rigida, ramar.

Tema