Alice Cooper - Hey Stoopid

Skiva: "Hey Stoopid"
Artist: Alice Cooper
År: 1991

Slutet på en era. Pudelrockens död. Det är med kluvna känslor jag hör introt till titelspåret, för varken jag eller Alice representerar längre de personer vi var på den tiden.

Då lyssnade jag på Alice och Aerosmith. Guns n' Roses och L.A. Guns. Jag spelade in Headbanger's Ball på video för att inte missa det senaste inom sleaze- eller pudelrocken. Men istället fick jag en video med Seattlebandet Mother Love Bone. Och kort därefter Soundgarden. Jag var på väg att upptäcka grunge.

Seattle blev mitt nya musikaliska högkvarter. Innan jag hann se "Hey Stoopid"-konserten i Stockholm, hösten -91 (eller var det våren '92?), hade jag hunnit lyssna in mig på inte bara Mother Love Bone och Soundgarden, utan även Pearl Jam, Nirvana, Temple of the Dog-skivan och Alice in Chains (och nosat på Mudhoney och Mark Lanegans dåvarande band som jag glömt namnet på1 - skivan hette "Uncle Anasthesia" har jag för mig). Nu var det flanellskjortor och avklippta jeans som gällde. Långt, halvrisigt hår och bockskägg. Introverta låttexter och tydliga markeringar om att killarna på scenen kunde vara du och dina kompisar. Alice var i jämförelse rena rama motsatsen. En balrog - en "demon from the ancient world" som överlevt dold i Morias djupa tunnlar.

Han (Alice) var irrelevant i ett par år. Inte bara för mig, utan för alla trendkänsliga f.d. pudel- eller sleazerockare. Så på sätt och vis var det bra att han tog en liten time-out efter "Hey Stoopid". Både för honom själv och för mig. Vem vet om jag kunnat återvända till honom om han släppt en "Hey Stoopid II" istället för "The Last Temptation" (som ironiskt nog hade Chris Cornell från Soundgarden som gästsångare och låtskrivare)?


Det här inlägget har grävts fram med hjälp av The Wayback Machine. Tacksomfan!

  • 1. Screaming Trees hette de.