Dennis Dunaway Project - Bones From The Yard

bones from the yardJag tror det är undersidan av ett sköldpadds-skelett (magen, alltså) man ser på framsidan, men jag är inte säker. Och det är väl en typisk grej man kan hitta nergrävd på sin bakgård, antar jag. Min bakgård är för liten för att rymma sådana hemligheter, och eftersom huset är byggt 1980 har förre ägaren knappast hunnit med att gräva ner särskilt mycket heller, för den delen. Vi tror i och för sig att hans döda fru är inbyggd i väggen mellan gästrummet och Toras rum, för det knackar i den ibland, men det är inte samma sak som ett sköldpaddsskelett. Nåja, över till själva skivan:

Den heter alltså Bones from the yard och det är också det den är, om man får tro Dennis Dunaway himself. Han menar att låtarna är utvalda favoritkompositioner från de senaste 40 åren - vilket borde innebära jävligt bra låtar, eller hur? Men det förstås, en favorit behöver förstås inte vara bra. Och egentligen säger det ingentig alls, eftersom det inte följde med något texthäfte som ger låtarna lite mer bakgrund. Det skulle ju vara intressant, t.ex. att få veta när respektive låt "föddes" - för även om alla låtarna renoverats, så måste de ju innehålla spår från den tidsperiod de skrevs (och jag tänker att de låtar som skrevs parallellt med Alice Cooper Group-eran borde ha lite sådana vibbar1). Men så är inte fallet, och jag har inte mycket annat val än att behandla alla låtar som nya kompositioner.

Det bör man ha i åtanke, för om jag vetat att fröet som skulle bli t.ex. Kandahar skrivits 1971 (OBS! Gissning!), skulle jag säkert ha tyckt bättre om den låten. Som det är nu är den rätt trist när man hört den några gånger. Texten säger mig inte mycket - är det att se som ett inlägg i diskussionen om USA's invasion av Afghanistan och i så fall, är det ett inlägg "för" eller "emot" det hela? För femton, tjugo år sedan hade det spelat mindre roll, men idag har det betydelse för mig om en artist jag stödjer uttrycker åsikter jag själv försöker bekämpa. Nu tror jag knappast den säger någonting, för texten är lite för flummig. Riffet i början är dock stenhårt och får mig att gunga med varje gång låten drar igång.

Överlag känns texterna hyfsat nyskrivna. Men det kan bero på att de renoverats förstås. Me and my boys skulle, med lite god vilja, kunna handla om gamla goda ACG när de var på väg mot toppen och visste om det. Men som låt är det inget mer än trist gubbrockn'roll som aldrig skulle ha platsat på ens den sämsta av ACG-plattor.

Textmässigt börjar det hända saker först i tredje spåret, Man is a beast: "They think they must kill to survive/even though no one will win..." Låten handlar om manligt hedersvåld - om att män/killar/pojkar i stadens djungel tror att våld är det enda sättet att få respekt. Faktiskt tänkvärd text och utan pekpinnar. Men fortfarande, en tråkig låt. Jävla gubbrock!

Red room börjar med ett härligt, soft Hawaii-gung och är en trudelutt om att "få till det", och sånt är ju alltid trevligt. Och den har en gulligt naiv text som grädde på moset. Men man ska nog inte lyssna för noga på den, för då hör man att även den här är trist.

Ni börjar fatta vartåt det lutar, va? Little kid (with a big, big gun) är bara en fjantig variant på Man is a beast-temat så det är skönt att New generation höjer kvalitén något. Den är svängig och glad och saknar den där irriterande gubbrockiga "nu ska vi visa att vi kan rocka lika hårt som ungdomarna"-attidityden. Trevligt, men det betyder inte att den gör några större intryck. Den blir i längden också trist. MEN DÅ:

Döö-dö-dö-dö-dö-dö-döö! Dö-dö-dö-dö-dö-dö-döö! Dö-dö-dö-dö-dödö-dö-döö!
Döö-dö-dö-dö-dö-dö! Dö-dö-dö-dö-dö-dö-döö!
 
Rev the motor
Kick the gears
I'm going for a riiiide!
 
Döö-dö-dö-dö-dö-dö-döö!

Needle in the red är lätt det bästa spåret på den här plattan. Ja, faktiskt det enda spår som håller så pass hög klass att det står sig i jämförelse med annan musik i den här genren. Den vrider och vänder sig, slingrar som en orm och dö-dö-dönar sig hit och hit och innehåller så många schyssta riff och växlingar att även om Rick Tedescos röst inte riktigt pallar hela vägen, så gör det inte så mycket, för helhetsintrycket är att den här låten på egen hand nästan är värd köpet av skivan. Men bara nästan (jag vill ju inte lura på någon något som någon kan ångra att någon köpte)...

Och egentligen är inte Stalker särskilt dålig heller. De första trettio sekunderna låter lovande och temat passar ju förstås en gammal ACG'are som Dennis. Tematiskt hade den här passat nånstans kring Love it to death eller Killer och banne mig om den inte påminner mig lite (återigen tematiskt) om Six hours på senaste Cooper-alstret Dirty diamonds. Tyvärr ballar den ur på slutet med en rätt fånig monolog från låtens huvudperson. Men man kan ju byta låt efter, säg, 2:45.

Då hamnar man på ett av sammanlagt fyra spår med bara Dennis Dunaway som låtskrivare (de andra är Me and my boysLittle kid (with a big, big, gun) och Subway). Satan's sister är en upptempolåt om nån brud och, vilket min fylliga beskrivning kanske redan avslöjat, ointressant och trist.

In the mountain var en av låtarna som jag gillade bäst av de som lagts ut på bandets MySpace-sida, eftersom den var... lite "svårare". Inte så mycket "låt", liksom. Och den har ett långt (eller om är det flera korta - jag är lite okoncentrerad för tillfället) instrumentalparti. Just instrumentalpartiet/-erna för tankarna till ACG's diton; Halo of fliesUnfinished sweet... Nånting ditåt, typ. Men inte lika bra, förstås. Och alldeles för spretigt.

När Dennis var med i ACG lämnade han, klokt nog, det huvudsakliga textförfattandet åt Alice. Det är inte så att texten är osammanhängande, innehåller nödrim eller nåt liknande. Men man kan inte sträcka ut en text om en helt vanlig tunnelbaneresa så att den täcker en låt på 4:24 utan att samtidigt göra den så tunn att den blir genomskinlig. Nu är Subway långt ifrån en dålig låt. Den har driv och svänger och känns glad, men mer bör man faktiskt kunna begära.

Skivan avslutas med finalen Home sweet home (och nej, det är inte en Mötley Crüe-cover) som blir en slags triumf för alla som gillar gubbrockiga powerballader. Det är inte trovärdigt, men det är småpampigt. Hade den här låten kvar i mp3-spelaren ganska länge, bara för den härliga refrängen: "I am home/home sweet home" - kanon att höra när man svänger upp på Humlebacksvägen och skymtar kåken bakom garaget efter en lång dag på jobbet. Idag har jag bara Needle in the red kvar i mp3-spelaren. Vi får se hur länge den överlever.

Fan, att alla gubbar måste hemfalla åt gubbrock.

Det känns så talanglöst.


Det här inlägget har grävts fram med hjälp av The Wayback Machine. Tacksomfan!

  • 1. Dennis spelade bas i Alice Cooper Group (ACG) under de klassiska åren innan splittringen 1974/75.