Midnight Sun - Metal Machine

"Made of steel we fly,
like an eagle in the sky..."

Så börjar refrängen till "Metal will stand tall", ett av spåren på den makalösa plattan "Metal machine" från bandet Midnight Sun. ("Bandet" Midnight Sun är en historia för sig själv. Vi koncentrerar oss på skivan istället.)
Skivan har snurrat och snurrat i CD-spelaren ända sedan jag först fick höra den. Egentligen borde det vara uselt, avskyvärt, fånigt; på de tio (elva med det numera obligatoriska hemliga akustiska bonusspåret) låtarna hinner de applicera var och en av de obligatoriska metal-klichéerna.
Här hittar vi låt-titlar som "Metal gods" (nej, det är inte en Judas Priest-cover), "Dungeons of steel", "Temple of the graal" och "Metal will stand tall". Redan nu börjar vissa rynka på näsan och fnysa föraktfullt. Andra kanske ler igenkännande leenden - typiska metal-titlar.
Och texterna är likadana: "Far away in a ancient land, a king ruled with a strong hand..." (Keeper of the gate), "With a thousand horsepower we enter the night, pedal to the metal no stop signs in sight..." (Metal machine), "Sitting on his throne in the temple of doom, casting evil spells in the blood painted room..." (Distorted eyes). Och så vidare. Varenda textrad är som plockad direkt ur textförfattarkapitlet i "Metal for dummies". Men det funkar. Otroligt nog. Man lär sig varenda ord utantill, vare sig man vill det eller inte (Åsa har t.ex. lärt sig refrängen till "Metal will stand tall", trots att hon avskyr musikstilen i fråga).
Omslaget visar en futuristisk krigsmaskin (i metall) mot en dramatiskt helvetesröd bakgrundshimmel. Bandmedlemmarna är klädda i svart (läder) och presenteras som något slags cyborger; Sångaren Jake (Samuel, sångare i The Ring och numera rikskända The Poodles) presenteras t.ex. som en "multi dimensional environment droid" med högt hot- och intelligensvärde, samt en aktningsvärd ålder på 142 år.
Musiken då? Synth-orglar, maskulina körer, riff på riff på riff, allsångsrefränger (se ovan), en otroligt kapabel sångare med perfekt metal-röst (han är som en blandning mellan Axl Rose, Ronnie James Dio och Rob Halford m.fl.) i kombination med lika duktiga musiker. Vi hittar progressiva instrumentalpartier blandat med grundläggande enkel - basic - metal. Riktiga metalrökare blandat med ballader.
Sammanfattningsvis är det här på sätt och vis den enda metal-platta man behöver i sin ägo, för den har på något underligt sätt hittat en innehållsförteckning för den relativt breda musikstil vi kallar "metal" och samlat allt detta på elva låtar med en sammanlagt spellängd på under en timme. Det borde bli som när man sockrar sylt - för mycket av det goda. Men de har lyckats på något underligt, oförklarligt sätt.
Kanske är det för att de trots allt har en viss distans till det hela. Att de lyckas undvika att bli ett humorbefriat Manowar. De gör det på allvar, förstås, men de menar det inte bokstavligt.
Spelar man en låt, funkar det inte på en oinvigd. Då rycks det på axlarna. Men två, tre låtar på raken, och man börjar fatta. För mig var det någonstans mellan mitten av "Dungeons of steel" och efter introt till "Temple of the Graal" som jag började fatta grejen.
Jag satt hemma hos en kompis, och han hade tjatat om skivan i nästan två månader. Nu skulle jag äntligen få höra den. Jag gillade egentligen inte öppningsspåret "Metal gods" - det framstod som lite klichéartat (som sagt). Men sedan förstod jag, och då satt jag i soffan med ett fånigt leende på läpparna och bara garvade. Det var så bra att det var idiotiskt. Jag kunde inte göra annat än skratta. Sedan spelade vi skivan om och om igen, resten av kvällen.
Vi åkte bil till Sweden Rock Festival året därpå. Och hela vägen spelades "Metal Machine" i bilstereon. Vi kunde varenda textrad, gitarr-riff, solo, trumbeat... You name it.
Det är kanske inte nyskapande - det vågar jag inte kalla det. Men det är som en... Som att de har tagit musikstilen "metal" och försökt sammanfatta vilka de vanligaste stilgreppen inom denna genre har varit och är. Men istället för att punkta ner det i skriven form, har man helt enkelt spelat in en skiva. Och resultatet är alltså sanslöst bra. Jag skrev igår att jag tyckte Queensrÿche's "Operation: Mindcrime" var en av de bästa metalplattorna genom tiderna (eller så tänkte jag det bara medan jag skrev). Men "Metal Machine" är banne mig några skivlängder bättre.

Men det är en kluven Janne som skriver det. För på samma gång som jag tycker att den verkligen är så bra, så vet jag någonstans inom mig, att den trots allt tilltalar mig just för att den är så klichéartad. Jag känner igen varenda riff, textrad, kastratskrik eller vad det vara månne.
Ytterligare en sak som klyver mig är det där med The Poodles. De gick ju till final med sin "Night of passion", som (antagligen beroende på Jakes röst) gav mig vibbar av ett "Midnight Sun"-light. Och nu har de (The Poodles) alltså gjort en nyinspelning av "Metal will stand tall". Vad skall jag tycka? Vad skall jag tro?
Jag vet faktiskt inte hur jag skall reagera. Jake sjunger ju på båda versionerna. Och delar av The Poodles består dessutom av medlemmar av eminenta bandet The Ring, som sommaren 2004 kom med storslagna plattan "Tales from Midgard", första delen i en planerad trilogi, löst baserad på "Sagan om ringen"-filmerna, och det årets bästa svenska metal. Det är alltså kompetent personal som gör musik jag gillar, men som i denna skepnad (The Poodles, alltså) lämnar mig osedvanligt ambivalent. Vad fan ska jag tycka, egentligen?
Det är förstås kul för grabbarna - de förtjänar all framgång de kan få. Men vad skall nu hända med The Ring? Kommer the Poodles att bli mainstream (kan man vara annat än mainstream om man är med i Melodifestivalen?), och vad händer då med musiken? Kommer vi att få låtar i klass med The Ring's "Killer on the loose" (från förhoppningsvis kommande plattan) eller "Gathering darkness", även om det förpackas under namnet The Poodles? Är det The Poodles eller The Ring man skall hoppas blir bokade till Sweden Rock Festival? Och vilken skillnad skulle det bli?

FAN! Att jag inte tog bussen till Borlänge när de (The Poodles) spelade där härom månaden. Det hade varit kul att få veta vilka låtar som spelades där. Kanske några The Ring-låtar. Antagligen "Metal will stand tall". ARRGGHH!!! Nä, nu jävlar!

Jag vill höra "Tales from Midgard, part II".

Nu.

Det är nog egentligen det som det här handlar om. Inte The Poodles. Inte Melodifestivalen eller farhågor om mainstream-metal á la Hammerfall.

Utan om att jag är livrädd för att framgångarna för The Poodles skall sätta käppar i hjulet för en nära förestående release av nästa The Ring-platta.

Jakob, Pontus, Marcus... Om någon av er läser det här, kan ni väl åtminstone skicka mig ett par nya låtar att lyssna på? Som kompensation?

Snälla...

Jag börjar få The Ring-abstinens...


Det här inlägget har grävts fram med hjälp av The Wayback Machine. Tacksomfan!