Skuggan på världens botten och andra berättelser (Thomas Ligotti)

Jag hittade Thomas Ligotti via ett boktips som handlade om böcker som på olika sätt inspirerat till den första (och bästa) säsongen av "True Detective"; en blek och otillfredsställande odyssé i jakten på en mördare. Hans The Conspiracy Against the Human Race ansågs vara en av de som utgjort basen för TV-seriens nihilistiska stämning och det kan nog stämma. Utgångspunkten för boken, som är en slags filosofisk reflektion över alltings meningslöshet, är att kärnan till all mänsklig misär är det ögonblick då hon blev medveten om sig själv och gick från att bara vara ett djur till att vara ett djur som tror sig vara något mer än bara ett djur - och att det dessutom finns en mening med detta.

bokomslagDet här temat återkommer - kronologin här är för övrigt min läsning och inte nödvändigtvis den ordning i vilken texterna skrivits/publicerats - i novellen "Skuggan, mörkret" (ursprungligen från samlingen "Teatro Grottesco"), där Ligotti själv dyker upp som bifigur - en författare till en då outgiven filosofisk avhandling med titeln "En undersökning angående konspirationen mot människosläktet" - på ett café i den döda staden Crampton, där han och några andra samlats i ett för dem oklart syfte.

Men jag har inte för avsikt att referera vare sig en eller flera av novellerna i boken. Istället tror jag nog jag vill framhäva Ligotti som en sekelskiftes-Lovecraft för samtiden. Både vad gäller språket (Arthur Isfelts översättning är för övrigt riktigt bra, med endast några få snubbel här och där. Har han månne översatt Lovecraft någon gång?), stämningen och tematiken. Här finns små frön till en cthulhuesque mytologibildning, men jag vet inte om det är Ligottis syfte, eller om han bara leker med oss läsare - det vore lite för meningsfullt att bygga upp förståeliga ramar för att illustrera alltings meningslöshet, om ni förstår vad jag menar.

Jag är vanligtvis lite allergisk mot skräckgenren, då den lite för ofta slutar i antingen ett ganska lyckligt slut (monstret blir bekämpat, eller...?) eller åtminstone erbjuder en förklaring till vad som hände (monstret var en resande från en annan dimension). Ligotti erbjuder inte riktigt det där, utan lämnar istället kvar läsaren i ett ganska stort mått av ovisshet. 

För det borde han få en eloge - eller en jävla smäll.