Will metal stand tall?

Jag brukar gå på skivmässa lite då och då. Köper ett par kantstötta LP-skivor som är prissatta till något löjligt tresiffrigt pris. Och nästan varje gång slinker det med ett par fem- eller tiokronorsplattor som alla har det gemensamt att de spelades på "Headbanger's Ball", "Power Hour" eller något annat liknande program under perioden '86 - '91.

Oftast har jag ett vagt minne av att jag gillade något som de gjort. Kanske en låt, eller en bra video. Eller kanske hade de en image som tilltalade mig. Och till det facila priset tio kronor gör det ingenting om minnet visar sig helt felaktigt (vilket nästan alltid är fallet). Det är tvärtom lite käckt att ha dessa skivor i samlingen. Kan höja stämningen på en lite avsomnad efterfest - jag lovar!

Nåja, grejen med många av de här banden var också att de för det mesta lät ganska lika. De satsade på det sound som var inne för tillfället och kastade ur sig ett föga kreativt resultat på mycket kort tid.

Grejen med The Poodles och deras skiva är en helt annan, men ändå exakt likadan. Jag lyssnar på öppningsspåret och tänker att det här är minsann bättre än förväntat. Det är charmigt och svängigt, men det låter också som återanvänd svensk snällhårdrock från 80- och 90-talet. Treat. 220 Volt. Talisman. Europe. Fast anpassat till det nya millenniet, förstås. Titeln, "Echoes from the past", framstår sedermera som profetisk - för hela skivan känns faktiskt som ett eko av det förflutna.

Är det inte vibbarna från svenskt 80-tal och "klassisk" pudelrock, så är det covers som gäller. Spår nummer två är nämligen den i mina ögon klassiska metalhymnen "Metal will stand tall" i ny tappning. Men vilket lustmord de begår! Fy helvete - jag blir uppriktigt ledsen av att höra djävulskapet. Jag har fortfarande inte fattat varför pudlarna valde att spela in den här låten, men om jag får chansen skall jag fråga Jakob. Jag fattar bara inte...

De gör en cover till. Ultravox' gamla klassiker "Dancing with tears in my eyes" (80-tal igen!!!) får en uppryckning. Men även om det är hårdare och tuffare, så är det gjort utan högre ambitioner än att göra den, ja, hårdare och tuffare. Men inte bättre. Synd på ytterligare en bra låt.

Så dyker det upp bekanta musiksnuttar i de andra låtarna. Gitarrgrejen i början av "Lie to me" är plockad - mer eller mindre rakt av - från en annan låt. Jag känner igen det så väl, men kan inte komma på vad det är. Det skulle förstås kunna vara något med Alice in Chains (eventuellt "Bleed the freak", fast snabbare) eller System of a down (i så fall "Aerials")... Och så där är det i andra låtar också, även om det här exemplet är mest tydligt för mig.

Men, men... En och annan recensent har kastat fram möjligheten att skivan är ett resultat av den hype man räknade med efter medverkan i schlager-SM, och därmed knappast bör utsättas för kritik av detta slag. De potentiella skivköparna skall bara tycka att det är häftig musik eller så. Snabba pengar, typ. Inga djupare analyser här, inte. Och de flesta låtarna är också skrivna av proffesionella låtskrivare, vilket oftast betyder att ytan är större än djupet.

Och i så fall bör man kanske vara glad för att skivan har åtminstone ett riktigt bra spår: "Song for you". En av de få låtarna på plattan som dessutom skrivits av en av pudlarna (Jakob). Den sticker ut i arrangemang och sångstil, och texten har äntligen någon form av substans. Det håller förstås inte The Ring-kvalitet, men det visar att The Poodles - även om de gör sitt bästa för att dölja det - består av kreativa och kvalitativa musiker.

Och jag ser faktiskt en annan god potential i den här skivan. De aningslösa elvaåringar som köper den här skivan kan, med lite tur, låta sig förföras så pass av musiken att de vågar sig på att köpa en riktig hårdrocksplatta nästa gång de får månadspeng.

Och det är kanske det som är The Poodles egentliga mission: Att göra folk nyfikna på hårdrock.


Det här inlägget har grävts fram med hjälp av The Wayback Machine. Tacksomfan!