Gult fläsk, blått ris

Jag raderade precis en tweet angående just den här reklamfilmen. Sedan började jag besvara Tobias Hübinettes inlägg på Facebook om densamma, och raderade det svaret med. Kände att jag behövde mitt eget utrymme för att förklara varför jag inte tycker det är så enkelt/självklart som han får det att låta när han skriver om "den svenska 'gulinghumorn' och svenska rasstereotyper av asiater".

Jag tänker nämligen inledningsvis och automatiskt (tyvärr?) i samma banor som Coop; det här är en reklamfilm som parafraserar gamla karaterullar. No more, no less.

För...

Hur vet vi att Lotta ens gör en "yellowface" här? Hon kanske gör en "Bruce Lee-face" eller "person-i-gammal-karaterulle-face". Hon (eller snarare den/de som ligger bakom reklamfilmen) kanske helt enkelt gör en karikatyr på de stereotyper som förekommer i sagda gamla karaterullar? Filmen som helhet handlar ju inte om Lotta eller hennes karaktär - hon är en beståndsdel, tillsammans med rekvisita, färgsättning, visuella/auditiva effekter som repor i filmen och rasp i bakgrunden och handlingar (t.ex. när hon hackar grönsaker eller leviterar) som tillsammans skapar - inte en nidbild av asiater, utan en, som Coop själva beskriver det "blinkning till maneret i gamla kung-fu-actionfilmer".

Åsikterna går isär.

Lotta ensam må vara/göra en yellowface. Inget större snack om saken. Men hon är å andra sidan inte saken. Kanske borde hon vara det, kanske inte. Kanske är det så att saken egentligen är de här gamla karaterullarna som uppenbarligen dryper av stereotypier om asiatisk kultur och rasism mot asiater. De producerades ju trots allt inte ens av "äkta" asiater, utan av filmmakare i Hong Kong, som på den tiden var en "Brittisk besittning". Och det för in mig i nästa tankebana:

Vi får inte låtsas vara någon annan (ras) än den vi är. För även om raser inte existerar i biologisk mening, är de 100% relevanta för våra självbilder och bilder av Den Andre. Och inte ens skådespeleri kan ställa sig utanför detta (såvida det inte handlar om att spela icke-mänskliga varelser som t.ex. Gamora i Guardians of the Galaxy-filmerna). Glasögon, ja. Funktionshinder, ja. Ålder, ja. Sexuell läggning, ja. Kön, jaaåaanjaa... eller? (Hmm. Kön kanske är en gråzon?) Ras är i alla fall så laddat att det är omöjligt att hantera det, ens i fiktionens annars gränslösa värld.

En sak jag försöker säga är att uppfattningen om att Lotta Lundgren gjorde en yellowface - om det är själva problemet här - innebär att reklamfilmen borde bli mindre problematisk om man anlitat en asiat istället för Lotta Lundgren. Men jag misstänker att det kunnat bli tvärtom istället. Den implicerade autenticiteten i det övriga, stereotypa innehållet hade kanske stärkts enormt med en asiatisk skådespelare. Nu blir det istället en slags skildring av en svensk (Lotta) som lagar asiatisk mat utifrån sin - i filmen - stereotypa uppfattning om asien och asiater, färgad(!) av en estetik lånad från gamla kung fu-filmer. Om rasifiering, snarare än rasifierande - även om det är svårt att dra isär det.

Ok. "Yellowface" är absolut inget hittepåord och Hübinettes reflektion är rimlig. Stereotyperna finns ju där, oavsett min eller Tobias tolkning. Och hela filmen är ett uttryck för och exempel på det vi kallar "strukturell rasism" - alltså en maktordning och ett förhållningssätt till Den Andre som sitter så djupt i väggarna att det krävs just en Tobias Hübinette eller liknande för att ens varsebli dem.

Men draget till sin logiska slutsats betyder det att den här reklamfilmen helt enkelt är omöjlig, oavsett hur man gör den. Inte ens referensen till gammal kung fu-action är möjlig att göra p.g.a. guilt (eller kanske racism) by association, vilken uppstår då den kopplas till den aktuella varan - s.k. asiatisk mat. Och även om jag inte riktigt attraheras av den tanken, är den inte heller orimlig.

Kanske är kärnan i det här problemet idén om att viss mat eller vissa ingredienser (fläsk? ris?) skulle vara "asiatiska"?