Genetiska samhällssjukdomar

Det är lätt att tro att Amir Sariaslan förespråkar förekomsten av någon slags kriminell gen när han enligt Kit.se i tre studier drar slutsatsen att s.k. socioekonomiska faktorer i princip är obetydliga för risken att hamna i kriminalitet . Det vill säga raka motsatsen till den gängse uppfattningen. Men är det verkligen det han säger?

Amir forskar inom beteendegenetik1, men menar att begreppet i sig är missvisande. Det “handlar lika mycket om att identifiera miljöfaktorer [som om biologiska/genetiska sådana, min anm.]” säger han. Samtidigt uppstår ändå en tänkt skiljelinje där de socioekonomiska (miljö-)faktorerna reduceras (i Kit’s artikel, bör tilläggas) till bostadsområde (Studie 1) och fattigdom (studie 2). (Den tredje studien tittar igen på dessa två faktorer och hur de spelar in för den specifika gruppen återfallsförbrytare.) Resten, t.ex. familjeförhållanden och socialt umgänge (som förstås inte behöver vara begränsat till närområdet), förvandlas alltså till beteendegenetiska faktorer (i Kit’s artikel, tillägger jag igen)

I augusti 2013 publicerades Sariaslans m.fl. studie över sambandet kriminalitet och bostadsområde i International Journal of Epidemiology. Genom att jämföra syskon som växt upp i samma familj, men i olika bostadsområden (genom att familjen flyttat under barnens uppväxt), konstaterade de att förändringen av bostadsmiljö inte hade någon synbar inverkan på syskonens kriminella tendenser.

Slutsatsen de drog var att skillnaden i kriminalitet (“crime and substance misuse”) mellan olika bostadsområden inte är kopplad till de olika bostadsomådena som sådana, vilket förstås är logiskt. Ett socioekonomiskt (eller för den delen kriminellt) belastat bostadsområde definieras som sådant utifrån de som bor i området, inte utifrån området i sig.

“Instead, it seems that there are selection processes at work that lead high-risk individuals into socio-economically deprived neighbourhoods as a factor predisposing to criminality and substance misuse.” -Sariaslan m.fl.

På ett sätt ett viktigt klargörande, på ett annat sätt inget nytt under solen. Är du benägen att hemfalla åt kriminalitet så finns den där benägenheten där oavsett var du bor eller vart du flyttar. Men det väcker följdfrågor: Vad är det då som gör att syskon tenderar att dela samma kriminella tendenser? Kan det ha att göra med att en familj är en familj är en familj och att de detta förblir, även om (eller kanske just för att) de flyttar till ett bättre eller sämre område?  Eller pekar Sariaslan m.fl. (vilket Kit.se ibland verkar vilja få oss att tro att han gör) på den kriminella genen?

Dags för studie två, som publicerades i augusti 2014, i British Journal of Psychiatry. Den här gången tittade man på den ekonomiska faktorn, d.v.s. familjers ekonomiska situation. Dessutom tittade man på föräldrarnas utbildningsnivåer och psykiska hälsa. Och bakgrunden till studien(-erna) beskrivs här tydligare än Kit förmår göra det i artikeln: “Low socioeconomic status in childhood is a well-known predictor of subsequent criminal and substance misuse behaviours but the causal mechanisms are questioned.” (Sariaslan m.fl., min kursivering). Det som ifrågasätts är alltså inte så mycket de socioekonomiska faktorernas giltighet i sig, som det okritiska förhållningssätt man har till dem. Det går att gräva djupare och se andra saker, verkar Sariaslan m.fl. hävda.

Och det som hände var också att när man grävde djupare och jämförde de fattiga ungdomarna med sina rika kusiner, halverades den skillnad som annars är synlig då man jämför individers ekonomiska situation i förhållande till kriminalitet. Och när de sedan gjorde en syskonjämförelse (mellan syskon i samma familj, men som växt upp under olika ekonomiska förhållanden) försvann skillnaderna i princip helt. Och inte nog med det:

“Sensitivity analyses proved the results were robust across gender, ethnicity and age periods and were not influenced by limited within-family variability in the exposure variables.” -Sariaslan m.fl.

Studierna tillsammans konstaterade alltså i princip att faktorerna boendemiljö och familjeekonomi (tillsammans med kön, etnicitet och ålder) är helt betydelselösa när det gäller att förutspå individers benägenhet att begå brott eller missbruka droger.

Och bara häromveckan publicerade Sariaslan m.fl. resultatet av sin senaste studie i The Journal of Psychoses and Related Disorders. Här kunde de dra slutsatsen att risken för återfall i kriminalitet inte heller påverkades av vare sig boendemiljö eller ekonomi.

Men snackar de verkligen inte i så fall om en kriminell gen, undrar ju vän av verklig ordning vid det här laget. Om det nu inte är miljön det handlar om måste det ju vara genetiken. Nä, det måste det inte. Genetik och miljö sitter ihop, förklarar Sariaslan och menar att även om generna - de vi är - påverkar miljön, så är de inte i sig själva en tillräcklig förklaring.

Lite skissartat kan man säga att vi alla i grunden - genetiskt - är lika benägna att bli kriminella, men att de s.k. “triggereffekterna” (att en nära anhörig dör, att man exponeras eller utsätts för våld, hamnar på sjukhus efter en olycka, drabbas av en hjärnskada, genomgår en självskadeperiod eller behöver vård för alkohol- eller drogförgiftning) drabbar olika hårt, beroende på individuella - miljömässiga - faktorer. Risken att begå kriminella handlingar som ett resultat av en triggereffekt är lika hög för var och en av oss. Men har du ett vapen under kudden, eller umgås med personer som kan tillhandahålla droger, blir triggereffekten starkare. Och tillgången till vapen och/eller droger är alltså miljö, snarare än gener.

Och oavsett om vi, vilket Sariaslan hävdar, kan medicinera bort upp till 45% av riskerna för vissa individer att begå våldshandlingar, så tänker jag att om nu den biologiska grundbenägenheten för kriminella beteenden i princip är densamma för alla, och om triggereffekterna i grunden slår an lika hårt hos alla - och om den avgörande faktorn handlar om variabla och socioekonomiska parametrar som i vilka kretsar du rör dig eller tillgången till vapen och droger. Ja, då är det väl inte så dumt att fortsätta prata om just socioekonomiska faktorer i kombination med kriminalitet trots allt? Även om de förstås inte heller är ett tillräckligt svar på våra frågor om vad som skapar kriminalitet, och även om det gör saken mycket mer komplicerad att de här socioekonomiska faktorerna handlar mer om fluktuationer än rigida mönster. Vi kanske bara, som Sariaslan m.fl. menar i sin andra studie, inte ska göra det så slarvigt som vi tidigare gjort.

* * *

Det finns de som ser på kriminalitet som en slags samhällelig sjukdom. Jag tycker det är en passande beskrivning. Dels för att de lagar för samexistens som den kriminelle bryter mot utgör grunden i vårt samhällskontrakt, men också för att den placerar orsaken till sjukdomen i samhällskroppen, snarare än hos individen. Det är en utgångspunkt vi behöver hålla fast vid.

  • 1. Beteendegenetik är "vetenskapen om det biologiska arvets och miljöns betydelse för individuella skillnader i beteendet", enligt NE.
Tema