Heberlein och kulturrelativismen

Begreppet "kulturrelativism" handlar om att använda sin kunskap om att kulturer växer fram ur och formas inom specifika förhållanden i sin tolkning av olika kulturuttryck. Det vill säga att kulturrelativisten använder sin förmåga att anlägga rätt perspektiv i sin strävan att lära sig om och förstå varför vissa kulturuttryck ser ut som de gör.

Wikipedia talar om kulturrelativism som en moralisk attityd och ett förhållningssätt som i princip går ut på att man inte kan jämföra kulturer i syfte att värdera den ena som sämre eller bättre än den andra, utan att "kulturer och kulturella fenomen bör förstås och bedömas utgående från sina standarder, värden, villkor och sammanhang"1. Wikipedia ställer också det kulturrelativistiska perspektivet i motsatsförhållande till den kulturobjektiva perspektivet, där man talar om kulturella fenomen som objektiva, och därmed möjliga att värdera i relation till varandra.

Birgitta Forsman, som är docent i vetenskapsteori med inriktning mot forskningsetik vid Göteborgs och Lunds universitet, utvecklar resonemanget på Forskning & Framstegs blogg, där hon även problematiserar det hon kallar för den "normativa kulturrelativismen", som kännetecknas av en ovilja att ta steget från att förstå till att bedöma olika kulturella fenomen2. En slags beröringsskräck, månne?

Ann Heberlein, som är lektor i etik - även hon kopplad till Lunds universitet - tar dock en helt annan väg och kopplar samman kulturrelativismen, som hon menar "hävdar att människor med olika kulturer har olika praktiker, preferenser, rättigheter och skyldigheter"3 med Nationalencyklopediens definition av rasism, närmare bestämt punkterna fyra och fem, som lyder:

4. Övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;

5. Föreställningen att denna hierarkiska klassifikation berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och till och med förinta förment underlägsna raser.

Heberlein hävdar att kulturrelativismen i sin grundläggande observation om att kulturer och kulturella fenomen skiljer sig åt, implicerar en hierarkisk ordning av kulturer4, trots att det snarare beskriver en kulturobjektivistisk hållning. Inte ens den normativa kulturrelativism som Forsman lyfter fram som problematisk tar den här vägen. Snarare torde kulturrelativismen röra sig i riktning mot ett extremt status quo där begrepp som "rätt" och "fel", "bra" och "dålig" omöjligen kan få fäste i dess glatta yta.

Vi tar det igen. Heberlein beskriver en kulturobjektivistisk hållning som kulturrelativistisk, men håller samtidigt fast vid den problematik som den normativa kulturrelativismen utgör. Det vill säga att samtidigt som hon utan några egentliga belägg anklagar kulturrelativismen för att bygga på en rasistisk, hierarkisk uppfattning om människor och kulturer, så kritiserar hon den också för att ignorera just den sortens skillnader mellan människor och kulturer. Kulturrelativismen är alltså både rasistisk och antirasistisk på samma gång - och båda sakerna är i hennes ögon fel. För:

"Så kan barnäktenskap och månggifte försvaras, och könsstympning och hedersvåld ignoreras." -Ann Heberlein 

Det är så lätt att raljera och svepande antyda att kulturrelativismen som ideologi försvarar barnäktenskap och månggifte. Eller att den blundar för könsstympning och hedersvåld. Ja, den normativa kulturrelativismen är nog beredd att försvara/ignorera kulturella fenomen som generellt (objektivt?) sett kan beskrivas som barbariska. Åtminstone då de äger rum inom de rumsliga avgränsningarna för kulturen i fråga5. Men de radikala element som tar hedersvåld eller barnäktenskap i försvar då det äger rum inom de rumsliga avgränsningarna för en annan kultur än den som dessa handlingar är uttryck för torde utgöras av ett försvinnande litet antal.

"Att betrakta människor från andra kulturer som människor med färre möjligheter, rättigheter och skyldigheter än människor ur den egna gruppen är inget annat än rasism." -Ann Heberlein

Så är det. Det skapar en hierarki byggd på en essentialistisk syn på kultur, och det är per definition rasism. 

Men hur kommer vi därifrån? Att avkräva någon skyldigheter är lätt6. Det är dock svårare att ge någon möjligheter och rättigheter. Särskilt när kulturojbektivismen fortfarande tillåter oss att beskriva människor från andra kulturer som pedofila, polygama könsstympare och våldsverkare. För vem sträcker ut sin hand till en sådan? Ann Heberlein? Knappast.

  • 1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturrelativism
  • 2. http://fof.se/blogg/kulturrelativism
  • 3. https://ledarsidorna.se/2017/06/rasist-den-svenska-samtidens-mest-missforstadda-ord/
  • 4. Om hon gör det på allvar, är ironisk eller medvetet söker vilseleda läsaren kan jag tyvärr inte avgöra. Men sådant är hennes påstående och det är utifrån detta hon sedan för sitt vidare resonemang.
  • 5. "When in Rome..."
  • 6. Jättelätt, faktiskt. "(E)n romsk kvinna har samma skyldighet som alla andra vuxna, friska personer att försörja sig själv", skriver Heberlein i sin text och syftar förstås på en av alla de som tigger utanför mataffärerna i många svenska städer.