Inte nationalist, men...

...det är fan omöjligt en dag som denna att inte känna kravet - behovet - att på något sätt inte bara uppmärksamma den svenska nationen, utan även fira den. Så grattis Sverige! Eller grattis till oss som lever här i denna nationernas nation - landet man flyr till, inte från. Grattis också, alla ni som kallar er "sverigevänner" och som sprider desinformation om förbud mot att sjunga nationalsången på skolavslutningar, om statsunderstödd rasism mot det egna folket, om städer eller stadsdelar som infört sharialagar eller vad dumheter ni nu lyckats koka ihop eller låtit er luras av. 

Grattis och välkommen vill jag ändå säga till er som tagit er hit och hittat en fristad från våld, krig, förföljelse, fattigdom eller ett sabbat ekosystem eller vadhelst som fått er att ta beslutet att lämna allt och söka er någon annanstans på vinst och förlust. Sverige är ett bra land att bo i. En välfärdsstat bland välfärdsstater, skulle jag t.o.m. vilja påstå. Visst har vi problem med en högljudd minoritet nationalistiska, rasistiska reptilmänniskor - jag tror de egentligen lever i grottor under marken i Tiveden - men överlag tycker vi det är spännande och ibland riktigt exotiskt med människor som ser ut och lever annorlunda än vad vi är vana.

Tyvärr är dock tiderna dessa (och nu gör jag, inser jag, precis det jag sade till Måns igår att jag inte skulle göra) att jag skriver ovanstående just för att jag upplever det explicita formulerandet som ett behov eller implicit krav, snarare än den outtalat stående inbjudan och det stående välkomnande det egentligen ska förstås som. Du som kommit hit från Syrien, Somalia, Kirgizistan, Armenien, Albanien, Tjeckien, Australien, Kenya, Filippinerna, Indien, Kurdistan, Irak eller var fan som helst ifrån - du har mitt och de flesta andras välkomnande och stående inbjudan varje dag, året om. Sveriges folk har fortfarande öppna armar, även om statsapparaten (och de högljudda ödlemänniskorna) inte alltid får det att framstå på det viset.

Jag är inte nationalist och jag brukar normalt ägna den här dagen åt att poppa min Spotify-spellista med antinationalistiska trudelutter och varva med videon till "Skända flaggan", klädd i antingen min "Skända flaggan"-tisha, eller min egendesignade "Antisverige"-tisha. Kort sagt brukar jag försöka göra den här dagen till en antinationalistisk enmans-manifestation. Men tiderna förändras. Ödlemänniskorna är en skränande minoritet, men de är för det inte en ointressant och betydelselös aberration i samhällsbilden. Sedan de klev ut i dagsljuset hösten 2010 har de med hjälp av desinformation och skrämselprogaganda tvingat vanligt, hederligt folk (alltså inte det "vanliga, hederliga folk" ödlemänniskorna säger sig representera) att möta dem, värdemässigt. Då det bl.a. handlar om att ödlemänniskorna är nationalister in extremo betyder det t.ex. att samhället tvingats röra sig i riktning mot en ökad nationalism.

Det är det paradoxala i varje motrörelse; för att möta nationalism behöver vi själva bli nationalister. För att möta hat hemfaller vi åt eget hatande. För att möta intolerans sänker vi vår egen tolerans. Det speglas i tal om att "ta tillbaka flaggan" och visas i ett för varje år ökat fokus på nationaldagsfirandet. Människor som för tio år sedan hade skitit högaktningsfullt i huruvida det var nationaldag eller inte samlas idag vid världsarvet och nationalgropen Falu Gruva eller var man nu råkar befinna sig för att vifta med flaggan, måla kinderna och pannan i gult och blått och sjunga nationalsången med klappande hjärta och en tår i ögonvrån.

Jag är uttalad antinationalist, men trots det har jag börjat överväga om även jag kanske - för representationens skull; för att i paradoxens namn markera mitt motstånd till just nationalism - ändå borde ansluta till firandet på gator och torg. Kanske t.o.m. undvika "skända flaggan"- eller "antisverige"-tishorna just idag.

Sverige idag är betydligt mer nationalistiskt än sommaren 2010. Det kan vi - gilla det eller ej - tacka ödlemänniskorna för. Och visst finns det ett otvivelaktigt värde i att fler och fler av oss tvingas reflektera över det här med nationell identitet; vad det egentligen betyder och hur vi kan införliva de tankarna med ett samhälle byggt på mångfald, demokrati och mänskliga värderingar. Men det är ändå en lek med elden (i brandsäkerhetens namn).