Ironi och rasism

"The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of 'political correctness' to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture." -Alice Marwick and Rebecca Lewis

Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur digital eller framförallt Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t.ex. vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).

Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen o.s.v - kärt barn har många namn) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.

Och friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba': "det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?"

Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter (för att fokusera på bara ett område) flyttas positionerna fram och normaliserar - inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna - ideologin. För rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi - eller för den delen uttrycka som äkta ironi - att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och isamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.

“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society,” Ross says. “Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /.../ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” -Alexander Reid Ross

Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska diton.

Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera - brottstycke för brottstycke - ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till den demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t.ex. dela ett provokativt meme på Facebook eller Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett skämt (eller vad det nu ska föreställa) i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.

I det långa loppet är det tyvärr bättre att vara humorbefriad och "politiskt korrekt" än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism o.s.v. passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.