KORV ME BRÖ! KORV ME BRÖ! FÅJANTE DE SÅ VILL JA DÖ!!

april 9, 2010 av Janne

Jag ser en film som handlar om svensk identitet (som visar sig vara en reklamfilm för Sverigedemokraterna (SD)).

Bilder från ett svenskt luciafirande - av det slag som infördes av Stockholms Dagblad (SD) 1927 som ett insamlingsjippo och som blev omåttligt populärt, inte minst i kombination med det året efter införda röstningsmomentet1 - följs av en manskör i studenthattar och en valborgsmässoeld. Vidare kommer tjejen från någon av Sune- eller Bertfilmerna (eller om det var en TV-serie?) och så förstås the resning of the midsommarstång (genomfört av idel etniska svenskar i kulturellt samförstånd) följt av en utomhusmåltid i famljens sköte vid sommarstugan och en lantlig promenad hand i hand. Allt detta på en och en halv minut.

Nu gryr en ny dag och vi befinner oss i en skärgårdsliknande miljö. Vattnet ligger spegelblankt. Vi flyger in över ett svenskt samhälle (kanske Visby, det är rätt risig bild på videon) som säkerligen är på väg att vakna till en ny svensk sommardag. Fjäll och forsar. Skogar. Och så tonar vi in den svenska fanan som vajar i vinden. Dessa klipp tar ytterligare en ungefärlig minut.

"Om du instämmer i att det finns en svensk kultur..."

"...att en människa får sin identitet, vem och hur vi är, övervägande från vårt kulturella arv och miljö."

Bilder i slow motion på Sverigedemokraternas ledande representanter...

"19 september kan du välja politiker som erkänner och försvarar svenskheten."

Filmen är slut och jag börjar fundera. Frågan de ställer är ju irrelevant. Erkänner man att identiteten påverkas av kulturellt arv och miljö borde man samtidigt inse att detta inte är ett absolut tillstånd. Därtill kan man lägga det faktum att uppfattningen om en lika absolut nation är orimlig (för att uttrycka sig milt).

Two wrongs don't make a right (but possibly a right-wing). HA!

En människas identitet har så många fler dimensioner än så, men liksom Sverigedemokraterna vill jag ge en stor del av inflytandet till "vårt kulturella arv och miljö". Därför förvånas jag över hur diametralt motsatta slutsatser vi drar, Sverigedemokratenas supportrar och jag.

Kanske beror det på det motsatspar som filmen utgör. För att illustrera dynamiken mellan kultur och identitet - alltså det faktum att identiteten skapas av kulturen, som skapas av individerna som befolkar den och som var och en redan bär på en identitet - väljer man att uteslutande skildra en distinkt och snäv tolkning av en "svensk" kultur. Jag sätter citationstecknen inte för att förneka existensen av svenska kulturyttringar, utan för att markera att det finns en jävla avgrundsskillnad mellan den nationalistiskt "svenska" kultur Sverigedemokraterna aktivt tillverkar av fabricerade minnen och idylliserade drömmar, och den kultur som historiskt och geografiskt råkar sammanfalla med ramarna för staten Sverige. Och som består inte bara av skärgårdar, fjäll, forsar, skogar och städer med sina rötter i medeltiden, utan även av den inte ens 100-åriga luciatraditonen, midsommartraditionerna, valborgsmässotraditionerna, studentkörer och tjejen från Sune- eller Bertfilmerna (eller om det var en TV-serie?). Med mera, med mera. Surströmming bör nämnas. Allt är svenskt, inget är svenskt. Fattaru?

Alltså, alla de här sakerna är typiskt svenska, även om de i de flesta fall även förekommer i andra delar av världen. Men även saker som mer eller mindre var unheard of här hemma för bara trettio år sedan har idag införlivats i svensk kultur. En kebab på väg hem från krogen. Invandrarmusik. You name it... Egentligen är allt som görs på regelbunden basis av svenska medborgare eller utlänningar bosatta i sverige en del av den svenska kulturen. Så är det och så har det alltid varit.

Sverigedemokraternas nationalistiska bild av Sverige är på samma gång den som förhindrar att bilden av en levande kultur skapar förståelse och insikt i hur och varför de oundvikliga krockar som måste uppstå i mötet mellan kulturer - hur lika eller olika de än må vara - trots allt uppstår. Istället för fascinationen över hur definitionen av det "svenska" fortsätter förändras, som den har gjort sedan staten sverige en gång grundades, målar man frivilligt in sig i ett hörn varifrån man sedan kan slå vilt mot allt okänt medan man upprepar sitt självhävdande mantra att "man har rätt att försvara sig". Såhär uttrycker sig två av kommentatorerna till filmklippet på den Facebook-sida där jag hittade det:

"Detta gör att jag är beredd att strida och dö för vårt arv, vår kultur, rättigheterna att få vara Svensk." -Martin

"Viktigt är att alltid bevara vår fina kultur och det arv som vi har med oss. VE DEN SOM VILL TA DET IFRÅN OSS!!" -Göran

Måla in sig i ett hörn, var det... Sverigedemokraternas nidbild av en "svensk" kultur som något en gång hugget i sten (runsten, kanske?), men som nu slipas ned av arabiska religioner, kebab och utlänningar som hipp som happ slår ihjäl gamla tanter på parkeringar, bidrar starkt till de här uppfattningarna (även om man gärna tonar ned det i officiella sammanhang). Och som ett brev på posten bidrar detta förstås till att även den utvalda "fienden" målar in sig i motsatt hörn.

Kampen om nationen kan börja.

Men själv tycker jag dock mest att det är gulligt att säga sig vara beredd att dö för sin sill & nubbe på midsommarafton.

1. 1. Jag har lite smådille på just lucia eftersom jag skrev ett mindre arbete om just luciafirande under en delkurs inom lärarprogrammet.