Manchester, en kväll i maj

Manchester. Över 20 döda. Massor av skadade. I princip alla är barn. Ingen lämnas oberörd. Vi är alla chockade, ledsna, rädda, arga eller allt på samma gång. Jag är det. Så även du.

Men alla bär vi dessa känslor på olika sätt. Jag läser dina statusar och kommentarer på Facebook, Twitter o.s.v. och jag kan utläsa mellan raderna att du saknar någon att lägga skulden på.

Nå. IS/Daesh har ju tagit på sig dådet, så vi leker med tanken att det är de som är de skyldiga. Vi leker vidare med tanken på att vi bombar bort dem från jordens yta. Tar död på varenda IS-soldat runtom i världen. Varenda en.

Har problemet lösts nu?

Nej, månne är det inte den radikala, våldsbejakande islamismen som är problemet trots allt? Kanske är det vänsterfolket? Feministerna, HBTQ-aktivisterna, vänstermedia, kändisvänstern och allt vad de är och kallas? De där som egentligen inte är ett vänsterfolk så mycket som ett folk som spänner från politisk vänster till politisk höger, men som har det gemensamt att de tar tydlig ställning för politiskt komplicerade frågor som alla människors lika värde och minoriteters rättigheter.

Nå. Vi leker väl med tanken på att vi ersätter det här vänsterfolket, som alltså inte är ett vänsterfolk, med ett högerfolk - som förstås enligt den rådande logiken egentligen inte är ett högerfolk så mycket som ett folk från politisk höger till politisk vänster, men drivet av populism; av enkla, hårddragna lösningar som är förvillande lika sunt bondförnuft.

Har problemet lösts nu?

Nej, knappast. Månne är inte heller den rådande politiska ordningen problemet.

Kanske är det muslimerna? Araberna? Den judiska konspirationen med Goldman-Sachs i toppen? Stefan Löfvén? Miljöpartiet? Nordiska Motståndsrörelsen? Inte Rasist, Men...? Kanske är det jag som är problemet? Eller du?

Vi drivs av en längtan så stark att den påminner om ett behov av att identifiera en Ansvarig. Att hitta en förövare att bestraffa. För inom oss - även inom den mest övertygade humanist - gör det för ont att låta barnamord passera obemärkta. "Cirkulera. Inget att se här." Vi behöver ett ansikte. Ett nytt, sedan Usama bin Ladins sjönk utom syn- och räckhåll i Atlantens mörka vatten och ersattes av Daesh's svarta, ansiktslösa fana.

Men om det inte finns någon ansvarig? Om det här är som det är idag och framledes? Om det är så att det kan vara i princip vem som helst av oss. Att religion, politisk övertygelse, sexuell läggning, kultur, etnicitet, musiksmak, klädstil... Att förövarens identitet helt enkelt är underordnad hens radikalisering? Hur gör vi då?

Om du är radikal nog att beväpna dig är du sannerligen även radikal nog att använda ditt vapen. I upplevt självförsvar, förstås, vare sig du kliver iland på en ö full av barn och skjuter tills du har slut på ammunition, eller om du tar sprängmedelstyngda steg in i foajén på en fylld konsertlokal och spränger dig själv i luften. Att hugga ihjäl mörkhyade barn och vuxna på en skola i Trollhättan är också ett slags självförsvar. Liksom att kapa flygplan och köra in dem i World Trade Center i New York. Självförsvar.

Den verkliga fienden är ingen enskild person eller specifik rörelse, även om grupper som Daesh eller NMR är tydliga, uppenbara hot mot människors liv och hälsa. Den verkliga fienden är den som får oss och dem att agera i (dödligt) våldsamt, förebyggande självförsvar. Den verkliga fienden är radikaliseringen.

Men hur bestraffar vi den? Hur gör vi den till Ansvarig? Radikalisering är ju inte en person, inte en politisk eller religiös rörelse. Den är ju ett - för att låna en wikipedisk definition - "sociologiskt fenomen", och som sådant är den mer ett svävande andeväsen än det konkreta, handfasta hot vi söker oss galna efter.

Kanske är det bristen på en kropp att fängsla eller döda i någon utdragen, plågsam process som gör att vi inte ser radikaliseringen som mer än en gemensam nämnare utan större  betydelse. Att vi, i vår hämndlystenhet, inte ser hur radikaliseringen smittar oss och gör även oss - för varje bestialiskt dåd - alltmer radikaliserade. När Katerina Janoush i tjeckisk TV pratar om att hon funderar på att beväpna sig är det på samma gång ett hot om hennes begynnande radikalisering och ett med självinsikt(?) rop på hjälp att göra sig fri den. “Gör något, Stefan! Jag är rädd, arg och ledsen och jag vet inte för vad!”

Tillbaka till Manchester. Personen som sannolikt sprängde sig själv i luften i sannolikt syfte att döda så många som möjligt i form av vålsamt, förebyggande självförsvar, var både förövare och offer. Hen var säkert en massa andra saker också. Men framförallt var hen radikaliserad; ett sociologiskt fenomen som drivit samtliga utövare av terrorism genom alla tider, i alla delar av världen, att begå de handlingar vi idag fördömer som omänskliga, fruktansvärda, omöjliga att beskriva i ord på ett tillräckligt sätt.