För intet?

Självklart ägde Förintelsen rum. Att ens påstå något sådant är - lyckligtvis - fortfarande en säker väg ut i kylan. Men alla besitter kanske inte den insikten. Ingrid Carlqvist, t.ex., verkar vid en första anblick ha satt ett rejält krokben för sig själv när hon häromdagen begärde bevis för att Förintelsen ägt rum, och det med all rätt. Nu vänder sig flera av hennes tidigare allierade mot henne och kanske får många av dem upp ögonen för den suddiga, men ack! så viktiga skillnaden mellan den antidemokratiska, nationalistiska och ideologiska världsuppfattning Carlqvist representerar och den osympatiska - men dock rymd inom ramarna för det diskuterbara - invandrarkritiska, islamofoba och ibland rentav främlingsfientliga hållning som många etiketterade "rasister" stämplats med, och lämnar de rörelser som Carlqvist representerar åt sitt öde. [Nödvändigt förtydligande: Ja, jag menar att man kan vara rädd för och tycka illa om invandrare, muslimer och annat som avviker från det "normala" utan att för den skull "göra rasism". Det är svårt för en enskild individ att på egen hand utöva den diskriminerande makt som krävs för att passera gränsen från intolerans över till rasism.] Men så kliver Katerina Janoush fram på scenen, fly förbannad! "Varenda idiotisk Förintelseförnekare borde tvångsvallas på Holocaust memorial tills de gör offentlig avbön", fräser hon - indirekt till Carlqvist, kan man gissa, men också till alla andra förintelseförnekare där ute i Twitterland. Och det är bra, förstås. Men har man följt hennes väg in i den högerextrema värmen blir det också lite konstigt.

Här har vi en person som inte har några problem med att uttrycka sig svepande och nedlåtande om marockanska gatubarn eller ensamkommande flyktingbarn i gemen. Som inte ser några problem i att vara en aktiv medskapare av bilden av Sverige som vacklande på gränsen till ett (etniskt) inbördeskrig. Och, förstås, med alla de ideologiska och politiska implikationer det medför, vad gäller synen på bl.a. demokrati och rättsäkerhet. En person som alltså inte någonstans uttrycker betänkligheter för - tvärtom aktivt förespråkar - den retorik, politik och människosyn som föregick just Förintelsen, samtidigt som hon med emfas tar avstånd från var och en som vågar ifrågasätta att denna ägt rum, eller omfattningen av den. Det går inte riktigt ihop. Carlqvist är på ett sätt - hennes förintelseförnekelse till trots - lättare att få ihop logiskt. Hon är såpass medveten om vidden av den ideologi hon representerar att hon mer eller mindre måste tona ner eller helst helt avfärda Förintelsen som möjlig konsekvens. Hon förstår att det är omöjligt att driva sin sak om det samtidigt är möjligt att den mynnar ut en ny Förintelse. Och hon förstår nog också att det enda sättet att göra det möjligt att driva sin sak är att söka omvandla Förintelsen till förintelsen och sedan på sikt förinta den helt ur rullorna. Men tiden är - lyckligtvis - ännu inte mogen för det. Men Janoush... Hon driver samma frågor som Carlqvist. Ingår i samma filterbubbla, so to speak. Men verkar inte se hur den agenda de driver idag bygger på råkopian av den agenda som drevs i Tyskland innan NSDAP tog makten och öppnade dörrarna för Förintelsen. Jag skriver i en rant på Twitter angående detta att "ser man Förintelsen som det oerhört grova brott mot mänskligheten det de facto var, blir det väldigt, väldigt konstigt om man samtidigt driver en agenda som i allt väsentligt är en upprepning av den agenda som de facto ledde fram till just Förintelsen." Är det en brist i helhetsseendet? Ser Janoush Förintelsen som frikopplad från de händelser som föregick den; politiken som fördes av nazisterna, människosynen, retoriken? Förstår hon inte att göra kopplingarna? Dra parallellerna? Missförstå mig rätt. Jag är glad att Janoush tar så bestämt avstånd från Förintelseförnekelse och -förnekare. Men jag förstår inte hur hon samtidigt kan stå vid sidolinjen och ge sitt stöd åt precis samma människorättsfientliga och antidemokratiska agenda som drev igenom Förintelsen den där gången runt decennieskiftet 1930/40.