"Kritik av sämre kvalitet"

Det började med en ganska oskyldig tweet från fröken Plantin:

Ja, jag är inte heller så pigg på de där "positive thinking"-bilderna med någon färgglad, lite "dreamy" illustration till ett ganska självklart/allmängiltigt budskap. Det ska erkännas. Och bilden, liksom fröken Plantin, hade nog passerat ganska obemärkt om inte fröken Lindsay passat på att peta ett ganska hårdhänt finger i sidan på fröken Plantin och säga så att alla i rummet kunde höra det, att:

Några tyckte det var roligt. Som Kettil och Filippa. De missar aldrig ett tillfälle att göra sig lustiga på någon annans bekostnad och var förstås också med på ett hörn. Det blev ganska dålig stämning i en dag eller två. Nåväl. Saker och ting lugnade ner sig. Stormen blåste över och skoltwitter fick andra saker att bråka om (det finns alltid nåt - och gör det inte det kan en räkna med att unge herr Skogstad hittar någon skandalös statistik som visar på någon av den svenska skolans oräkneliga brister. Samtidigt, på en annan del av nätet, rullade livet sin gilla gång i form av bloggprojektet 365, där en lärare om dagen skriver ett inlägg. Vårterminen tog slut. Sommarlovet började. Bilder på böcker att läsa i hängmattan började dyka upp i flödena. Men säg det lugn som varar beständigt. Den 18 juni publicerade - just det - fröken Plantin ett inlägg som handlade om - just det - hennes upplevelse av den storm som väckts till liv av hennes tweet den där dagen i maj. I sitt inlägg gör hon observationen att "tydligen var bilden på mitt huvud med klarblå himmel som bakgrund en bild som inte alls var lämplig för att symbolisera läraryrket och lärares uppgift. Även mitt fokus ifrågasattes, som att jag la all energi på relationer och struntade i kunskapsutvecklingen." En inte orimlig observation eftersom det var precis detta fröken Lindsay och de två Mannerheimarna pekat på i sina tweets. Vidare konstaterar hon att sagda trio (dock ej utpekade - fröken Plantin har nämligen mer hyfs än undertecknad) ansåg sig "ha rätten att bedöma den här unga läraren [läs: fröken Plantin] som en person som bygger upp bilden av läraren som en kompis eller ”livscoach”. Som en person som lägger upp en ”fjantig” bild som inte har med någonting att göra. Som en person som struntar i kunskapsutveckling och elevernas lärande. Som en person som tycker att det enda viktiga med läraryrket är goda relationer, resten är sak samma". Även detta är svårt att ifrågasätta, eftersom deras tweets (nu främst Kettils och Filippas) faktiskt antydde allt detta. Oj, oj, vilken bitsk stämning det blev! För nu klev även doktor Håkan in i bilden. Han hade missat själva ursprungshändelsen, men han var å andra sidan kompis med fröken Lindsay (kanske kan man säga att de - fröken Lindsay, Mannerheims och Håkan - ingår i samma klick. Ni vet, lite som det där gänget på högstadiet som alltid satt vid just det bordet på förmiddagsrasten och som man gjorde bäst i att undvika). Någonstans inom sig kände han i alla fall att fröken Plantins beskrivning försatte fröken Lindsay i dålig dager och valde därför att förskjuta fokus från den ursprungliga frågan till en lite mer perifer dito. Och plötsligt var det centrala inte längre fröken Lindsays ganska grisiga pik om fröken Plantins "fjantiga" bild. Istället behövde doktor Håkan ifrågasätta om fröken Plantin verkligen hade blivit kränkt av detta eller om det var... Felaktigt. Underförstått "fjantigt". En kränkning, menar doktor Håkan, är en subjektiv upplevelse med ena foten i en objektivt förankrad definition som lyder ungefär: "En kränkning innebär att hindra en människas utövning av sitt intresse som äger generell legitimitet". Och eftersom vare sig fröken Lindsay eller Mannerheimarna aldrig uttryckligen förbjöd fröken Plantin att fortsätta posta fjantiga bilder på Twitter så blev hon alltså därmed inte heller kränkt. Eller? Menar doktor Håkan att upplevelsen är betydelselös? Menar doktor Håkan att den kritik fröken Plantin fick utstå, som - även om han påstår motsatsen - innebar mer eller mindre förtäckta omdömen som via bilden och bildtexten också berörde henne som yrkesmänniska och person, inte kan vara kränkande eftersom den - enligt hans egen subjektiva uppfattning - inte ledde till att fröken Plantin hindrades att utöva "sitt intresse som äger generell legitimitet". Doktor Håkan skriver om kränkningens subjektivitet att "(d)et som den ena uppfattar som en kränkning rycker den andra på axlarna åt. Det måste vi naturligtvis ha respekt för". Ändå lägger han själv inget som helst värde i (eller någon som helst respekt för) fröken Plantins egna berättelse om sin upplevelse. Men varför skulle en människa som inte blev kränkt av att få sitt inlägg kallat "fjantigt" behöva bearbeta den här icke-kränkningen genom att publicera ett blogginlägg om det inträffade en månad senare? Varför skulle en icke-kränkt människa känna ett uppenbart behov av att be om att slippa kommentarer (eller som doktor Håkan uttrycker det: "stipulera villkoren för andras kritik") om ifall hen "inte skrivit om något jag tydligen borde skrivit om, eller om jag har uttryckt mig konstigt på något sätt"? Varför skulle fröken Plantin göra allt detta om inte för att hon känt att hon hindrats att utöva sitt intresse som äger generell legitimitet som ett resultat av fröken Lindsay & Co.? Det skulle förstås kunna vara en slump. Eller en strategi - "ett fult sätt att värja sig från kritik". Kanske en svaghet i stil med överkänslighet för kritik. T.o.m. doktor Håkan ser det orimliga i fröken Plantins reaktioner, men gör ingen ansats att intressera sig för det eller fråga sig varför dessa orimliga reaktioner uppstått. Varför skulle han göra det, förresten? Han skriver ju bara om skillnaderna mellan kränkningar, förolämpningar och kritik. Intresset för fröken Plantin och hennes (subjektiva) upplevelse av det inträffade är som redan sagts i princip lika med noll. Det enda som verkar finnas för ögonen är att reducera grisigheten i fröken Lindsays tweet från en kränkning till "kritik av sämre kvalitet". Hur det nu kan vara hans sak att avgöra överhuvudtaget. Jag läste hans inlägg och skrev följande tweet:

Kort därefter hade jag blivit blockad av den gode doktorn - trodde jag. Men det visade sig att det hela sammanfallit med att han helt enkelt lämnat Twitter av andra anledningar (se hans kommentar nedan). Synd. För det hade blivit en snyggare slutkläm. Nu blev det mest fjantigt.