Fem Förskolefrågor

Fem stora frågor som alla handlar om förskolan blidar ett vadå? Femtal? Jag spelar i alla fall ut handen lite summativt. Frågorna är:

1. Mats Mügge Med Mössan
2. Mamma Mu & Mamman
3. Arbetsmiljö och kvalitet i Ludvika
4. Bad-Drama på Borlänge-Dagis
5. Fräcka Fröknar Förnedrar

Mats Mügges Mössa diskuterar jag här, här och här och det kanske blir för mycket att rulla upp hela historien igen, här. Men en slags sammanfattning kan ju vara relevant.

Mats Mügge Med Mössan blev av med sitt vikariat p.g.a. att han äger en mössa med texten pornstar som alltså betyder porrstjärna. Mats Mügge är dock ingen porrstjärna, utan tyckte mest det var en kul grej med mössan. Det kan man ju i och för sig diskutera. Och kanske var det förresten just det man skulle ha gjort? Så hade vi sluppit allt tjafs. Istället fick en enskild förälders av omvärlden okända reaktion på och tolkning av texten på mössan de tvivelaktiga proportionerna att förskolans ägare bedömde Mats Mügge som oförenlig med förskolans verksamhet - trots att han var en bra och omtyckt medarbetare och fröken som t.o.m. var på väg mot en fast tjänst.

Att frågan är viktig, beror på att den handlar om arbetsgivarens växande makt över arbetstagarens privatliv, och att denna makt kan utövas på godtyckliga grunder. Ingen vet t.ex. mer om fallet med porrmössan än att det var något med texten som var så kraftfullt att det kostade Mats Mügge jobbet. Ändå hittar man de som försvarar förskolans agerande. I en annan dimension, men på samma plan (om det är möjligt) handlar det om implementeringen av skolans värdegrund. Om man som privatperson har en avvikande uppfattning beträffande värdefrågor som anses centrala för skolans uppdrag och verksamhet, kan man då arbeta i skolan? Är lärare en profession eller ett kall?

Besvara det, den som kan!

I Täby sparkar man alltså ut Mats Mügge, medan man i Sorunda gör tvärtom och gör sig av med en förälder som visat sig oförenlig med förskolans verksamhet. I det här fallet. Även här verkar man ha glömt diskussionens helande krafter och istället gör man en bakvänd Mügge och kickar föräldern i fråga.

Eftersom jag själv under mina yrkesverksamma år i skolans värld har upplevt liknande situationer som den beskrivna, har jag förståelse för personalens situation. När en konflikt med en förälder fastnar i väggarna så kan man bara - i bästa fall - försöka undvika varandra så gott det går. Men nrä det inte går, skapar det en grogrund för psykiska åkommor och i värsta fall kan det driva fram sjukdomstillstånd som utmattningssyndrom eller liknande. Det blir en arbetsmiljöfråga och ur den aspekten är kanske Mamma Mu's beslut om att säga upp barnets placering det minst dålig alternativet?

En annan arbetsmiljöfråga var den stora barngruppen och de långa vistelsetiderna i kombination med den låga personaltätheten som var verklighet på Stensvedens förskola i Ludvika. Personalen mådde både fysiskt och psykiskt dåligt av de usla arbetsförhållandena och när man skulle skära ner ytterligare i personalgruppen gjorde skyddombuden en anmälan till Arbetsmiljöverket.

Än en gång känner jag igen mig i beskrivningen. För stor barngrupp (19 barn), långa vistelsetider (6:30 - 18:30) och för lite personal (3 st) - det var min verklighet under en hösttermin för något år sedan. Vi klarade oss fram till november, då en av mina kollegor gick in i väggen och försvann. Sedan var det vikariecirkus resten av läsåret.

Men hjälper en anmälan, då?

Det jag förutom den tillfälliga personalförstärkningen tolkar som den stora fördelen - dock i form av ett tveeggat svärd - är att man i samråd med rektorn har plockat bort all verksamhet som kräver förberedelser, t.ex. utomhuspedagogik och bild & form. Än en gång en jämförelse med min egen situation och minnen av hur vi också minskar och minskar på detta , men utan att det sker i samråd med en högre ansvarig, vilket gör upplevelsen av det egna ansvaret för den försämrade verksamheten väldigt påtaglig , vilkt i sin tur ökar den psykiska pressen på oss. Känslan av ansvar blev oerhört betungande.

Dock inte så betungande, antar jag, somför den stackars förskollärare som nu står åtalad för vållande till kroppsskada efter ett tillbud vid en utflykt som slutade med en nästan drunknad tvååring. Händelsen i sig är inte mycket att orda om. Den beskrivs hyfsat detaljerat i Dalademokratens artikel.

Att olyckor kan hända är något som aldrig går undvika helt och hållet. Man kan sitta en decimeter ifrån ett barn, ha det under total uppsikt och ändå inte hinna med när olyckan är framme. Och därför oroas jag en del av rättegången. Istället för att - som brukligt är - ställa arbetsgivaren till svars, har man alltså valt att åtala den enskilda pedagogen. Kvinnan som då olyckan inträffade hade ansvaret för just det barnet. Prejudicerande fall är väl termen? Fälls kvinnan, innebär det nämligen att jag i framtiden riskerar att hållas personligen ansvarig för varje missöde, tillbud och olycka som kan äga rum i barngruppen.

Det oroar inte bara mig. Det är förstås klart att det är bra att/om våra rutiner synliggörs bättre. Mycket sitter i ryggmärgen - som t.ex. det eviga räknandet av barn när man är utomhus - medan annat hänger lite lösare - vad skall jag egentligen göra när det händer något? Men vi har alltid kunnat känna tryggheten i att vår chef backar oss om något händer. Liksom att det är rektorn och inte den enskilda personalen som gör anmälningar till soc i de fall man misstänker "oegentligheter".

Ja, alltså, själva arbetsförhållandena i förskolan kan vara sådana att vi behöver ha den livlinan att hålla i. Ansvaret är inte (bara) mitt och det är inte jag som behöver ta smällen när något händer. Det måste gälla den pedagogiska verksamheten (som i Ludvika) likväl som vid olyckshändelser. Vi måste ha ryggarna någorlunda fria för att våga göra något med barnen. Jag skulle inte sätta en sax i handen på en femåring, ens, om jag rikserade att åtalas när h*n råkar klippa sig i fingret. Aldrig!

Men jag reagerar väl över och för snabbt. Dom meddelas till veckan och då kan det ju visa sig att rutinerna brustit eller vad som helst, som lägger tillbaka ansvaret på ledningen, där det hör hemma. Det känns faktiskt osannolikt att man fäller förskolläraren. Men läskigt är det, likförbaskat.

Och tänk om den åtalade förskolläraren visar sig äga en pornstarmössa!!!

Hmm... När jag började skriva på det här inlägget hade jag tre frågor jag ville ta upp. Nu trodde jag att jag var klar, när en femte fråga ploppar upp. Det är en förskola i min hemkommun som anmäls för att ha kränkt och trakasserat en fyraårig pojke. Informationen är dock knapphändig och eftersom jag är pappaledig har jag inte ens tillgång till skvallerkanalerna. Men det låter för jävligt vilket som.

Är det ondska, oförstånd eller något annat som orsakar den här typen av mobbingbeteende? Jag vet inte. Jag vet bara att desto större press jag har på mig, desto större blir min inre gnällspik, skitstövel och mobbare. Och med de erfarenheter jag har av att arbeta inom förskolan i Falun, är jag fullt medveten om den kontinuerliga press mina icke föräldralediga kollegor är satta under sedan ungefär tre år tillbaka. Även detta fall skall bli intressant att följa upp. Nu ska jag se på TV.