Rereading The Road

Som förberedelse inför biopremiären av The Road, eller förstås Vägen som både boken och filmen heter när den passerar utlandets gränser och träder in på traditionellt svensk mark, har jag läst om den. Boken alltså.

Och även med överraskningsmomenten borttagna är det en stark upplevelse. Det är fortfarande en klaustrofobiskt grådaskig och förfallen värld huvudpersonerna stretar sig fram igenom och de onda männen är fortfarande - om inte onda, så åtminstone läskiga och farliga. Och det är lika sorgligt och hjärtslitande på slutet. Några iakttagelser:

Jag fattade nog inte hur utbrett det blivit med kannibalismen förrän vid andra läsningen. Tror att jag vid första läsningen distraherades lite för mycket av blodskulterna och såg varje möte med en människoätande skurk som en slump. Nu fick jag snarare intrycket att... Vi är den mat som finns kvar. Soylent Green ploppar upp i minnet igen. Mänskligt slaktavfall vid vägkanterna, folk som fraktats likt köttdjur i långtradare, hungriga blickar. Det blev mer som en miljöbeskrivning än en effekt (om än effektfullt) vid andra läsningen.

Känslan av att boken följer ett mycket intelligent, men dock djur. Lite som en dystopisk och obehaglig vuxenversion av Bambi. Särskilt de sista sidornas nästintill objektiva beskrivningar av händelser och skeenden skapar känslan av att stå utanför och se på det hela lite snett från ovan - jag tänker mig nästan en kamera på en liten kran som glider runt och in och ut ur scenerierna utan att störa, med McCarthy som en litterär Richard Attenborough, viskande sin beskrivning av det vi ser i TV-rutan. Jag inbillar mig att det säger något väldigt viktigt om balansen mellan att vara människa och/eller djur. Eller om det ställer en fråga?

Pojken får en mer framträdande roll i den här läsningen. Måste ha varit lurigt för McCarthy att sätta sig in i hur pojken skulle vara. Han föds alltså efter katstrofen (vad den nu vara månde) och har i sitt liv endast upplevt förfallet. Han saknar mannens referenspunkter och har förstås en uppfattning om hur världen är beskaffad som skiljer sig enormt från dennes. Det här adresseras förstås vid flera tillfällen i boken och i vissa situationer - då jag under första läsningen blev smått irriterad på pojkens agerande - fylls jag nu av en djup sympati för honom. Han har närmare till sina instinkter och är mer reflexmässig än den sönderstressade och ångestfyllde mannen, som hela tiden hänger sin överlevnad på det rationella, genomtänkta. Att alltid försöka ligga steget före. Det är en intressant dynamik som uppstår dem emellan och som beskrivs väldigt bra.

Men mest markant av allt - och det här vet jag i och för sig att jag gjorde redan vid första läsningen - är att jag i nästan vartenda replikskifte översätter replikerna till engelska! Gör jag det som en förbearbetning av den snart sedda filmversionen eller är det en undermedveten signal om att den svenska översättningen inte når riktigt ända fram just i replikerna?

Jag får helt enkelt ta och läsa den på engelska nästa gång, så jag kan släppa den frågeställningen...