Jimmie och jag

Dagen efter mitt inlägg om det okulturella samhället, som på sätt och vis var början på ett ifrågasättande av det mångkulturella samhället, ifrågasätter Jimmie Åkesson (SD) samma sak, fast "tvärtom" på något sätt:

"En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba1 västvärlden..."

Det han menar är att mångkulturen skulle sträva efter enhet, vilket bara stämmer om man väljer att se t.ex. en mosaik som endast motivet och bortse från beståndsdelarna. Men det synsättet avfärdades officiellt av regeringen redan i slutet av 70-talet av dåvarande immigrationsminister Eva Winther som gjorde en tydlig markering om att det handlade om mångkultur och inte assimilering/integration/enande (eller hur man vill beteckna det) genom jämförelsen mosaik (ja) - smältdegel (nej).

Det är alltså inget monokulturellt fenomen i sig, och i jämförelse med Sverigedemokraternas egna agenda (som är supermonokulturell) är det så polykulturellt det kan bli. Sedan tror jag det krävs ett visst mått av postmodernt tänkande för att få den mångkulturella (och min okulturella) idén att verkilgen fungera, så på just den punkten är vi nog överens.

Resten av debattartikeln verkar, vid en semisnabb genomläsning, vara ett skolexempel på det jag tar upp i mitt förra inlägg. Hur man externaliserar sin identitet (och med den sin trygghet) till områden som nu "hotas" av utplåning.

S.O.S. - Save Our Souls, ropar Jimmie mellan raderna när han berättar för oss hur Koranen saknar ett "allmänmänskligt kärleksbudskap" á la det vi skall kunna hitta i Nya Testamentet och hur "islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen". Vilken barbari!

Lite uppgivet konstaterar Jimmie därefter att "islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam", vilket är ytterligare ett exempel på det jag försöker säga och alltså en (gemensam?) kritik av mångkulturen. Klart som korvspad att folk blir rädda när en av bitarna i den mångkulturella mosaiken börjar ta mer plats. Klart man inte vill bli någon annan än den man är. Tänk om man vaknade, som i Zack Snyders remake av Dawn of the dead, och upptäckte att ens partner och barn blivit muslimer! Eller - gud förbjude - om man själv vaknade som fullblodsmuslim lagom till ramadan...

Att mäta upp två vågskålar med islam i den ena och det svenska samhället i den andra kan inte leda till något konstruktivt, oavsett hur man väger skiten. Antingen väger den ena parten tyngre, och då skrämmer man livet ur den andra, eller så väger både lika mycket och man har uppnått en terrorbalans. Det här fattar Jimmie Å och det är därför han gör det.

"Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft"

Tillbaka till kritiken av mångkulturen och - minsann - hittar vi inte lite självkritik här också. Var tror Åkesson att hans väljare kommer ifrån om inte från precis samma rotlöshet? Vi kan inte blunda för att människor i ett mångkulturellt samhälle reagerar precis som det är tänkt och håller krampaktigt i sin externaliserade sill- och julskinkeidentitet av rädsla för att drunkna i den ankommande flodvågen av baklavas och kosher-vin. Jag säger det igen: Det är såhär det mångkulturella samhället är tänkt att fungera. Var och en värnar sin mosaikbit och även om de flesta av oss hanterar inflödet av främmande kulturinslag med intresse och respekt, så blir många rädda, just eftersom man tror att man är ett med sin kultur. För att det handlar om mångkultur och inte bara många människor.

Jag är på väg ur spår, men jag kör lite till ändå. Vi är ca nio miljoner människor i det här landet. Var och en av oss har en unik kulturell... öh... konfiguration. Vi firar midsommar på olika sätt, beroende på vilka vi firar med och var. Detsamma gäller förstås jul och andra stora traditioner. Vi äter frukost på ännu fler olika sätt och har lika många sociala beteenden som vi har sociala kontakter. Allt det här - summa summarum - blir din specifika unika kultur. Vissa beståndsdelar delar vi med andra - det kan handla om utövandet av religiös tro eller att följa LOST slaviskt, medan andra beståndsdelar omfattar en mycket liten grupp, alternativt endast gäller några få individer som kanske inte ens är medvetna om varandras existens. Och - än en gång - summan av den här kardemumman är den unika individ som är DU (eller Jag).

Här börjar det. Sedan skapar vi - på ren jävelskap, känns det som - de här kulturella samhörigheterna som behövs för att vi skall kunna skapa en mångkulturell mosaik som i sin tur bara gör oss rädda och förbannade, såtillvida vi inte är så trygga i oss själva att vi vågar lita på att vi inte förvandlas till Usama Bin Ladin om vi råkar lyssna för noga på böneutroparen i den där minareten i kvateret bredvid. Vilket vi alla uppenbarligen inte är, eftersom Jimmie Åkesson närmar sig riksdagen med sjumilakliv.

Okej, back on track. Förutom att beskriva hur en externaliserad identitet lever under ständigt hot (vilket den iofs skulle göra i vilket slags samhälle man än kan tänka sig), väljer Jimmie att dra på med en mängd läskiga hotbilder. Det är ord som dödsstraff, ritualslakt och våldtäkter, sharia-lagar och skära av förhuden på små pojkar med mera med mera. Det blir för mycket och kan väl närmast jämföras med bibelns mustiga skildringar av helvetet. Skit samma, dock. Problemet är att han skrämmer redan rädda människor. Att han retar upp redan förbannade människor, Att han tar livet av den sista gnuttan trygghet hon som jag skrev om i förra inlägget - hom som kände sig hotad av kebab - ändå hade att hålla sig fast vid.

Allt detta för att få makt. Jimmie och hans Sverigedemokrater vill ha din röst i valet nästa år och det är såhär de tänker ta den av dig. De tänker skrämma, provocera och lura dig att ge dem det enda verkligt viktiga du har att ge det demokratiska samhälle du lever i - din röst.

Jag och Jimmie är båda kritiker av det mångkulturella samhället. Men vi står ljusår ifrån varandra och ser i diametralt olika riktningar.

Han är enkulturell.

Jag är okulturell.

Och du då?

1. 1. En oikofob är tydligen någon som föraktar sin hembygd.