To each his own i det okulturella samhället

Jag besöker en av Sverigedemokraternas Facebook-sidor (den officiella, heter det) och kikar lite i diskussionerna som förs där. Hittar en kvinna som känner hur hennes svenska identitet hotas av förekomsten av kebab i gatukökens menyer och jag tänker att hur sjutton går man tillväga för att hålla en konstruktiv dialog mellan en sån som henne och en sån som jag?

Sedan funderar jag lite till och tänker att på sätt och vis har hon rätt. Kanske inte bokstavligen - att hänga upp sin identitet på en gatuköksmeny är inte riktigt vad jag tänker på. Nej, jag tänker mer på det stora hela, liksom. Sverigedemokratin och deras väljare angriper gång på gång det "mångkulturella experimentet" och dömer ut det som destruktivt och farligt, eftersom det hotar att förgöra de förtöjningspunkter i samhället som förbinder vår identitet med det svenska; alltså i första hand vår kultur och våra traditioner.

Jag brukat avfärda den där kritiken mot det mångkulturella främst ur en (anti)nationalistisk synvinkel och hävda att det handlar om att välja tolerans framför intolerans och om att välja att se ett enda "oss" istället för ett "vi och dom". Med mera,

Man kanske har de rätt? Jag läser lite fler diskussionsinlägg och jag kikar på Björn Söders hemsida. Och jag drar mig till minnes ett par diskussioner på självaste Jimmie Åkessons blogg (eller om det var på SD Kuriren - är det någon skillnad, egentligen?). Och det är samma tankegångar, samma mentalitet. En oerhörd misstänksamhet emot allt som liknar kritik och en aggressivitet i svaren som sällan står i proportion med tonen i kritiken.

Och det genomsyras av en total motvilja mot det mångkulturella. Man vill inte. Man törs inte. Man kan inte - eftersom det skulle innebära ett upplösande av den egna identiteten. Den jag är - den de är - definieras utifrån vilken mat jag äter, vilka traditioner jag bundit mig vid, vilka vanor och värderingar jag använder i mitt sociala liv. Allt yttre värden och hållpunkter.

Identiteten sitter dock på insidan. Och den påverkas knappast av vilken mat du äter och ifall du firar midsommar eller inte. Identiteten skiter i om vi sjunger nationalsången på skolavslutningen och den skiter i vilken lokal avslutningen hålls. Identiteten - den du är - står över tankeexperiment som nationen och kulturen. Du förblir Du genom hela Ditt liv.

Men håller man inte med mig, och uppenbarligen är det många som inte ser det på mitt sätt, blir det förstås bökigt. Då blir kebaben ett hot och (den svenska, kristna) kyrkan en nationell kultursymbol. Och då kommer man inte komma någonvart...

...Om man inte tar avstånd från det mångkulturella samhället!

Men svaret är förstås inte det Sverigedemokratiskt enkulturella samhället, där alla svenskar och i Sverige levande personer firar midsommar och äter svensk mat i någon slags naiv förhoppning om att stärka sin identitet, utan det okulturella samhället.

I det okulturella samhället behöver man inte tolerera slarvigt märkt halal-kött i butikerna eller acceptera att vissa inte firar midsommar. Det saknar nämligen total relevans. Det är skit samma vilket käk de säljer i gatuköket, för även om de bara säljer kebaber i olika format så behöver du bara bekymra dig om vilken sorts kebeb du gillar mest. Böneutropare blir, liksom söndagförmiddagarnas förhatliga helgmålsringningar, mest ett irriterande bakgrundsljud och inte ett led i ett hemligt undercover-jihad med syfte att förgöra den kristna nationen Sverige. Alla tänkbara kulturyttringar förvandlas i det okulturella samhället till individuella egenheter som kan delas av en eller flera. I det okulturella samhället behöver vi inte visa hänsyn utifrån kultur - istället gör vi det i egenskap av medmänniskor.

"To each his own" - var och en har rätt till sina personliga preferenser och åsikter.

Och jag menar att det tar ut sekundära åsikter om att t.ex. kebaben hotar den svenska matkulturen eller att en religion skulle vara underlägsen en annan. Det spelar ingen roll, för allt är individuella val som bara påverkar dig själv och du har inte mandat att säga åt någon annan hur de skall leva sina liv eller vad som är "bra" respektive "dåligt". Jag ger dig min respekt och kräver endast detsamma av dig.

Det är förstås möjligt att Jag som identitet byggs upp av midsommarfiranden och julbestyr, av matvanor och världsuppfattning. Av tradition och kultur. Men även om det är så, så är det en högst personlig process som inte angår någon annan, som som jag heller inte kan lägga på någon annan.

Jag förstår att det mångkulturella samhället skrämmer den som inte vet vem h*n är. Det finns så många alternativ, så många vägskäl att möta djävulen i. Hur väljer man rätt och hur skyddar man sig när den väg man slagit in på plötsligt blir smal och krokig och hotas av det där stora vägbygget utifrån. Man ser sig tvingad ut på den kebab-belagda motorvägen med minaretraketer susande om öronen och en riktning som snarare verkar leda fel än rätt.

Och det kanske inte är den tröst jag tänker mig, när jag säger att ingen väg kan ju vara fel om man inte vet vart man ska.

Men då kanske det istället är en lättnad att se hur det mångkulturella gyttret av vägar av skiftande kvalitet och tvetydig skyltning kan ersättas av en slingrig och flerfilig, men okulturell motorväg som går the scenic route och som tar dig dit du ska, även om du själv inte har den blekast aning om vart du är på väg...

Fram kommer vi alltid.