inte gration

Kanske är själva integrationen problemet med integrationen? Att processen måste konstrueras för att fungera, och just därför fungerar den inte så bra som den borde. För att alla som befinner sig i den - och det gör vi ju faktiskt alla - känner hur det här konstruerade liksom kliar i sömmarna och har rätt dålig passform.

Så vad är grejen? Varför upplevs integration som en så knölig och ineffektiv process? Det är lätt att dra (den felaktiga och på nationalistisk grund byggda) slutsatsen att anledningen är för stor invandring från länder med allför avvikande kultur. Punkt 5 i Sverigedemokraternas principprogram säger t.ex. att “den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder” (min kursivering) är “starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt”. Det vill säga att integrationen inte fungerar tillfredsställande.

Jag menar dock att det är precis tvärtom. Vi behöver den massinvandring nationalismen varnar för.

Idag är invandringen alldeles för låg, vilket leder till gettofiering och främlingskap. Det är helt enkelt för lätt att bunta ihop vissa (minoritets-)grupper och placera dem i samma delar av landet/kommunen/staden, vare sig det sker medvetet eller oavsiktligt. Dessutom uppstår en spiraleffekt där nyanlända medlemmar av den ena eller andra gruppen förstås även själva söker sig aktivt till dessa gettofierade områden på jakt efter en förlorad kulturell gemenskap. Främlingskapet förankras av alla parter. Integrationen blir till intet.

Med en kraftigt ökad (läs: fri) invandring skulle det bli lättare att dels aktivt fördela nyanlända flyktingar över hela landet utan att för den skull isolera dem som främlingar i främmande land eller ihopklumpade i getton, samtidigt som deras egna upplevda behov av att så småningom hamna i “rätt” del av landet/kommunen/staden minskar till ett minimum. Möjligheten att träffa landsmän/-kvinnor i sin nya hemstad är viktig ur ett humanistiskt hänseende och utgör dessutom en motpol till det som närmast liknar en bestraffning - att inte bara skiljas från sitt hemland och sin familj, utan dessutom från alla rester av sitt hemlands flora genom en lagstiftning som i praktiken säger att du inte har rätt att umgås med människor du förstår - och som förstår dig. I integrationens namn, dessutom. Det är nästan en förolämpning!

Med en kraftigt ökad (läs: fri) invandring skulle våra olika minoriteter - vi exemplifierar här med våra muslimska vänner - få en reell möjlighet till kulturellt inflytande. Idag raljerar nationalisterna över smygislamiseringen; hur vårt samhälle anpassas till muslimsk lag och tradition, trots att verkligheten är den att muslimerna utgör ynka 5 procent av befolkningen (enligt ETC), samt att Sverige, Sverige fosterland ur ett kulturellt perspektiv inte på något sätt kan sägas vara mer muslimskt idag än på 30-talet. Tvärtom väcker muslimska kulturuttryck större motstånd idag än vad de sannolikt gjorde/skulle ha gjort då.

Jag tänker att vi rör oss i en gråzon som blivit så dimmig att nyanserna går förlorade, och där vi i ena änden har en extrem men positivt laddad exotism och i andra änden en total acceptans för allt och alla som skiljer sig åt - medan vi mellan dessa ytterligheter har en negativ laddning kring det exotiska/främmande som blir allt starkare desto närmare vi kommer slutet av skalan, då den negativa laddningen blir så stark att en urladdning sker och den positiva balansen återställs.

För att försöka beskriva skalan i ord går vi från det positivt laddade “exotiska och ovanliga” till det “exotiska, men lite obehagliga”. Därifrån är inte steget långt till det “främmande och hotfulla” och vidare till det “främmande och skrämmande” - det mest negativt laddade steget. Sedan sker urladdningen och skalan slutar i den positiva insikten om att “alla är lika olika”.

Exotismen är förstås inte på något sätt oproblematisk. Det kan med fog hävdas att den i sig utgör en form av rasism, då den dels utgår från en strikt etnocentrism där jaget i egenskap av civiliserad människa i civiliserat land möter en, om än ack så ädel så dock, vilde. Attityden är dock positivt laddad och idag talar vi t.ex. om exotister som “välmenande rasister”, vilket jag alltså menar inte behöver förstås som odelat negativt - kanske snarare naivt.

Vi behöver också komma åt problemet med missuppfattningen att det existerar en “svensk kultur” som på olika sätt måste skyddas från utomsvenskt kulturellt (d.v.s. negativt) inflytande. Även här skulle den kraftigt ökade (läs: fria) invandringen kunna inverka konstruktivt. Den normalisering av mångkulturen som en kraftigt ökad (läs: fri) invandring bör leda till skulle samtidigt omvandla den till en interkultur där olika uttryck inte längre per automatik innebär åtskillnad (vilket de gör inom den mångkulturella diskursen), utan istället kan ses som olika perspektiv på den gemensamma kulturella arenan.

Nationalismens orealistiska idealbild av en ursprunglig, nationell kultur som en ren källa ur vilken folket ständigt springer kan bara bemötas genom att visa på det enda alternativet. Motsatsen. Jag talar om den universella, kosmopolitiska och (inter-)kulturella smältdegeln.

Det är när vi har nått slutet på skalan. När vi insett att varje människa bär med sig sin egen, personliga kultur. Där kulturen är identiteten. Kulturen är jag. När jag inser att jag inte är bättre, heller inte sämre, än någon annan. Vi bär ju alla på vår kultur. Vi är ju alla som just vi är. Vi är alla olika och även om vi i teorin skulle kunna värdera oss enligt en sjumiljardersskala så förstår nog de flesta (nationalister undantagna) att det är både orimligt och irrelevant. Det är därför jag inte kan vara precis som du. Därför vi kan inte uppgå i samma kultur, annat än i en kollektiv fantasi där vi har ett folk och en nation. För då skulle jag i praktiken bli du och du bli jag. Vi skulle stå på exakt samma plats och dela samma kropp. Vi skulle vara samma assimilerade massa. Ingen skulle skilja sig åt. Ingen skillnad. Samma lika. Samma likar. Istället för att stå sida vid sida, vara mer eller mindre lika/olika, men alltid oss själva. Du. Och jag. Vi. Alltid tillsammans, men aldrig samma.

Problemet är inte att invandringen är för hög. Problemet är att vi inte tagit steget fullt ut. Vi sitter någonstans mitt i den negativt laddade smeten och känner omväxlande olust, obehag, avsky, skräck och hat inför de främmande, just eftersom de är främmande. För att de är för få för att tillhöra allmänheten, men för många för att få plats i den exklusiva skaran av exotiska inslag i vardagen.

Och där har vi en valmöjlighet. Där kan vi låta uttalat nationalistiska partier representera en längtan tillbaka till en tid av naiv exotism (som förstås inte längre är naiv, utan genomtänkt och in i själen rasistisk), medan vi på andra sidan kan peta in de alternativ som på kosmopolitiska grunder förespråkar en fri och oreglerad invandring och en välkomnande och humanistisk flyktingpolitik.

Gissa vilken sida jag ställer mig på...