Mina Hundar

Lars Vilks rondellhund. Det är först nu som jag börjar inse djupet av den förolämpning han utsatte var och en av världens ca 1,5 miljarder muslimer för, då han 2007 ritade de första bilderna föreställande profeten Muhammed med hundkropp.

Själv var han fullt medveten om vad han gjorde - eller gör. Rondellhunden menar han är ett processverk, ett något som “skapar händelseförlopp, det kan handla om både fysiska processer och sociala eller politiska. Förutsättningen är ju att det blir något av det. Det kan till nöds klara sig utan dokumentation om det hela tiden hålls levande. Som fallet är med det här som om och om igen påminner om sin existens” (Lars Vilks, 2015-02-17).

Det vill säga att även om Vilks rimligen inte kunde förutspå exakt hur det här processverket skulle utveckla sig, så var han medveten om att han startade en process, och dessutom vilken sorts process det skulle handla om. Men å andra sidan håller han hela tiden ryggen fri, eftersom “en rondellhund inte är en riktig hund utan en artificiell och positiv laddad sådan. Det vill alltså till att betraktaren förvandlar en rondellhund till en avbildad hund för att det skall bli full kränkningseffekt” (Lars Vilks, 2015-02-17). Dessutom “får man säga att om en vettig människa skall se profeten i dessa bilder krävs det en hel del fantasier” (Lars Vilks, 2013-07-06) - det vill säga att trots att motivet de facto uttalas i de aktuella bildernas titlar (t.ex. “Muhammed som rondellhund” eller “Mohammad i taxformat, expressiv stil med mulla och rondell”), så väjer alltså inte Vilks från att ändå relativisera över detta och lägga över ansvaret på betraktaren. Typ, det behöver inte vara den Muhammed som avses. Men det är ett ganska tunt och halvhjärtat försvar, kan jag tycka.

Man kan teoretisera över om ifall sådana uttalanden handlar om att Vilks på ett plan försöker avsäga sig ansvaret för processen, samtidigt som han vet att han inte kan det. Det är trots allt hans hundar som släppts lösa.

Då har jag större aktning för det faktum att Vilks faktiskt inte är en ensidig islamkritiker. Han har även avbildat Jesus som pedofil, även om det av oklara anledningar inte uppfattats som lika provocerande. Kanske har det att göra med att vår kristendom är ett ytligt, sekulariserat, kulturellt smycke som saknar beröring till såväl själ som hjärta? Kanske ligger den tänkta provokationen där i det faktum att vi inte provoceras av att se vår Messias smädas och att det utanför bilden står ett gäng västerlänningar och snarare hejar på än chockas över det som äger rum.

Det skulle också kunna förklara varför Lars Vilks ger sig på att rita sina rondellhundar. Handlar det om en överdriven respekt (inom konsten, men också i samhället) gentemot islam och ett ifrågasättande av “varför ska deras profet behandlas bättre än vår messias”? En av hans utgångspunkter var just att ifrågasätta de ideologiska strukturerna och yttrandefriheten i konsten, och ställer man pedofiljesus bredvid hundmohammed blir den utgångspunkten tydligare.

Men när processverket tog den andra riktningen. När det lämnade den interna arenan och blev en fråga som plötsligt omfattade ett tusen fem hundra miljoner sårade människor. Vad var det då som gjorde att Vilks ändå fortsatte? Det måste ha funnits (kanske finns den fortfarande) en punkt där Vilks kunde ha avbrutit processen och sagt att “nej, det blev fel. Det var inte såhär jag menade.” Då han kunnat gjort om, gjort rätt. Eller något helt annat.

Att inte göra det är också en del i processen. Varje tillfälle då konstnären haft möjlighet att “styra något lite genom att försöka markera vad han anser vara viktigt och intressant” (Lars Vilks 2015-02-17) har hittills använts för att fylla på bränsle till elden. Och därmed visar ju Vilks att han i all önskvärd mån fortfarande är delaktig och aktiv i processverket.

Och då kommer jag till min egentliga fundering efter de senaste dagarnas debatterande i olika media: Ur perspektivet att Lars Vilks alltsedan 2007 varit en aktiv medskapare till detta s.k. processverk som häromdagen nådde en bottennivå i och med attentatet i Köpenhamn; är det Lars Vilks eller hans hundar vi strävar efter att skydda?

Det känns nämligen som om processen skulle må bra av att nå ett avslut. Hundarna avlivas.

Om inte för debattens skull (den lär fortgå även utan hundar), så för Lars Vilks. Han kan behöva gå vidare, han med. Göra något annat på gamla dar.