Kränk tills du kräks

Än en gång läser jag en av dessa små kränkta mäns försvar för rätten att kränka och slås av bristen på självinsikt (om hur det så ofta är de själva som står där och stampar med fötterna och tårarna rinnande av indignation över hur de kränkts, vanligtvis av elaka vänstermänniskor eller pk-media - minns de inte hur ont i hjärtat det gör dem?).

Visst är yttrandefriheten en rättighet som står lite över nästan alla andra rättigheter en människa kan och bör kunna åtnjuta. Visst kan ingen undvika att råka kränka en annan, bara genom att öppna käften eller plita ner några rader på Google+ eller motsvarande, men på vilket sätt är det jämförbart med den medvetna kränkningen?

Den handlar inte om yttrandefrihet, lille vän. Den handlar om att du vill fortsätta kunna vara elak mot andra - helst människor du är i en position att trampa på; tiggare, invandrare, kringresande - men även envar som väljer att stå upp till dessa (och andra) människors försvar. Du vill kunna fortsätta vara den där lilla mobbaren som spottar på andra, tryggt skyddad bakom yttrandefrihetens mur.

Men yttrandefriheten handlar inte om din rätt att såra andra människor, även om du gärna försöker framställa det så. Den handlar om att du har möjlighet att göra det. Om du vill. Om du känner att du behöver trampa på någon för att känna dig lite större - om än så bara för en liten stund, så för all del - göm dig bakom yttrandefriheten och sparka lite på den som ligger. Det är din möjlighet - kanske till och med din rätt. Men det är du som bär ansvaret. Det är du som gör det aktiva valet. Den moraliska avvägningen.

Så visst, kör på du bara. Kränk tills du kräks. Men kalla det inte yttrandefrihet. Våga stå upp för den mobbare du är. Du lilla, kränkta man.

EPILOG: Jag hade kunnat länka till ditt inlägg för att ytterligare illustrera min poäng, men då hade jag riskerat att kränka dig. Kanske känner du dig ändå träffad och förstår att det är dig jag talar om. Skit samma i så fall. Som den bolde försvarare av yttrandefriheten du är, respekterar du säkert min rätt att tycka att du är en liten kränkt man, en liten mobbarmentalitet på två ben. Och låter mig hållas.

Är du ens kapabel att inse det motsägelsefulla i det?

Tema
Nyckelord