Paralleller

Hur kommer det sig att 52 forskare - varav majoriteten inom ämnet socialantropologi - som talar om Sverigedemokraternas syn på levnadsmönster och identitet drar paralleller till tiden för rasbiologins födelse, fascismen och nationalsocialismen?

Är det av onyanserad, grovt förenklande illvilja, vilket SD's kulturpolitiske talesman, Aron Emilsson, verkar mena i sin replik på SVT Opinion? Eller finns det månne fog för så dramatiska jämförelser?

“Vi är medvetna om att den nationella kulturen inte är statisk, den förändras över tid.” -SD's principprogram

Ja, Sverigedemokraterna är väl medvetna om att kultur inte är statisk, och att den ständiga förändring som sker är intimt förknippad med såväl förändrade livsvillkor som influenser utifrån. Inte minst i vår digitala och globaliserade värld där migration inte längre är förbehållet flyttfåglar och lax, utan i t.o.m. högre grad nyttjas av människan, sker ett kulturellt utbyte i hög - för att inte säga rasande - takt.

Just det här med hastighet är förstås ett problem för den konservative Sverigedemokraten. En oro för att förändringarna sker alltför snabbt.

"Det viktiga för oss är att det sker /.../ genom ett försiktigt framåtskridande med respekt för de hävdvunna traditioner, seder och bruk som finns i landet." -Aron Emilsson (min kursivering)

Å andra sidan är även Emilsson och hans partikamrater medvetna om att de snabba förändringarnas tid på sin höjd förändrar den kulturella ytan, eftersom "djupgående förändringar oftast [sker] väldigt långsamt och dessutom utifrån en redan befintlig nationell och kulturell särart" (Sverigedemokraternas principprogram). Så behovet av ett försiktigt framåtskridande torde måhända främst vara ett uttryck för SD's konservatism, snarare än en reell fara för den svenska kulturens välbefinnande.

Fast det förstås, hur kan man ens hävda att kultur - som ju såväl forskarna, Emilsson, SD och jag är överens om att den är stadd i evig förändring - kan ta skada av just förändring? Hur passar Sverigedemokraternas tal om att bevara den svenska kulturen in i ett kulturbegrepp som bygger på idén om att den "förändras över tid"?

Svaret ligger i den svenska kulturens kärna:

"Till denna kärna räknar vi i första hand sådana företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring i den svenska historien, har en stor utbredning bland tidigare och/eller nu levande svenskar, har en stark symbolisk betydelse för den svenska identitet eller på något sätt är unikt för den svenska nationen eller en viss del av den svenska nationen." -SD's principprogram

Detta, som i svepande och ytterst otydliga - faktiskt närmast intetsägande - ordalag beskrivs som den svenska kulturens kärna, är det som enligt Sverigedemokraterna måste bevaras för att inte den svenska kulturen skall gå om intet. Jag upprepar:

"Till denna kärna räknar vi i första hand sådana företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring i den svenska historien, har en stor utbredning bland tidigare och/eller nu levande svenskar, har en stark symbolisk betydelse för den svenska identitet eller på något sätt är unikt för den svenska nationen eller en viss del av den svenska nationen." -SD's principprogram

Nu backar vi bandet lite. Emilsson skriver alltså att SD är medvetna om att "kultur inte är statisk, utan förändras över tid" och han hänvisar vidare till partiets principprogram för stöd i detta. Samtidigt beskriver alltså principprogrammet den svenska kulturens statiska kärna. En kärna som måste bevaras - det vill säga skyddas från förändring. Så hur vill de ha det? Är vi så överens om kulturbegreppet som Emilsson vill låta påskina? Kan en kultur vara både statisk och föränderlig på samma gång?

Sverigedemokraternas beskrivning av en kärnkultur tangerar det mytiska. Det onåbara. Detta visar sig inte minst i den ytterst vaga beskrivningen av denna kärnkultur. Kan Emilsson möjligtvis - i egenskap av kulturpolitisk talesperson för SD - förtydliga eller konkretisera innehållet i denna svenskhetens kärna? Det vore önskvärt, för det är i bland annat mytologiserandet av den äkta svenska kulturen som måste bevaras från "utländska företeelser", som SD träder in på den mark som kultiverades under "tiden för rasbiologins födelse, fascismen och nationalsocialismen".

Det handlar om den mystiska kärnan och det sätt varpå Sverigedemokraterna kopplar samman kulturen med folket. "Traditioner, seder och bruk..." Istället för att vara ett levnadssätt präglat av dagens förutsättningar, är kulturen i SD's tappning en nostalgisk tillbakablick på företeelser som "har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring" o.s.v. Det är gårdagens kultur kontra dagens kultur, som så många debattörer redan observerat.

Och så var det alltså folket. Av oss som idag bebor vårt land, vårt territorium eller kalla det vafan ni vill, är det enligt det Sverigedemokratiska synsättet inte alla som har rätt att påverka vår kultur. (Björn Söders vid det här laget ökända samer, t.ex. är inte en del av den svenska kulturen, eftersom de inte är en del av den svenska nationen - SD beskriver t.o.m. i sitt principprogram hur de vill ge samerna "kulturell autonomi". Deras, och andra minoriteters, inflytande skall hållas på ett minimum och kanske främst kretsa kring deras "språk, sin konst, sina folkdanser, sina mat- och byggnadstraditioner, sina starka familjeband etc.") Detta trots att kulturen definieras av just de som, oavsett vilka de är och hur de ser på sin nationalitet, bebor landet/territoriet och av de förutsättningar - yttre som inre - som påverkar hur vi lever våra liv just här, just nu. Inte hur vi levde igår eller under tidigare århundraden.

Än en gång parallellen. När den svenska s.k. majoritetskulturen endast omfattar en del av folket, och när denna del av folket - genom att ständigt skapa nya grupper av "andra" - ser på sig själva som en alltmer utsatt minoritet, blir kampen för bevarandet allt viktigare. Livsavgörande, rentav. Kampen för kulturell renhet (som blandas samman med en etnisk renhet i och med uppfattningen att det finns en kulturell kärna - ett slags svenskt hjärta som slår med stolta, kraftfulla slag), kampen för att Bevara Sverige Svenskt - i vad väsentligt skiljer sig den kampen från den kamp som fördes via rasbiologin av fascismen och nationalsocialismen? Vad ville de som Sverigedemokraterna inte vill?

Nåväl. Liksom Emilsson tycker jag det här är intressanta frågor som förtjänar att diskuteras utan käppar i hjulet. Att han inbjuder till samtal är lovvärt och hedrande för honom som person och som representant för ett parti känt för att hantera meningsskiljaktigheter på helt andra sätt. Men då krävs - är jag rädd - att Emilsson och hans partikamrater inte väjer för de uppenbara paralleller som existerar mellan Sverigedemokraternas ideologiska grund och det bruna tankegods som fann bördig jord i Europa under de första decennierna av 1900-talet.

Dessa paralleller är och förblir den centrala frågan.