När fördomar bekräftas

Emedan det är ett uppenbart problem att den formaliserade och politiserade nationalismen via Sverigedemokraterna fått ett rejält fotfäste i det politiska moraset är det också lite av ett villospår. Vi som försöker "ta debatten" får emellanåt ett tunnelseende där väggarna i åsiktskorridoren plötsligt saknar såväl dörrar som andra avtagsvägar. Och jag får känslan av att vi missar något viktigt.

En bekant länkade till ett inlägg av Kawa Zolfagary där han sakligt och med tydliga källhänvisningar presenterade vilken ersättning som utgår till flyktingar i Sverige. Inte långt efter kom den första kommentaren om att "De e ju bara att titta på när dom handlar så ser man ju att den där siffran inte stämmer" och lite senare skrev en annan av hans vänner följande:

"Finns andra siffror Jag vet! Har tex rätt till barnbidrag 5år tillbaka à ca 245000kr . Och finns kurser för vissa människor där man lär sig hålla i en penna i 4v= 13500 skattat.och nästa kurs för samma människor lära sig äta med kniv o gaffel i 4v=13500 Osv Och dessa siffror stämmer. Så man måste se allt ,dina siffror stämmer säkert också om man överhuvetaget ska diskutera det här"

Dessa siffror stämmer, skrev han och vi hade en kort diskussion om detta som förstås inte ledde nånvart.

Och jag tänkte att även om det här till viss del handlar om Sverigedemokraternas stora inflytande och en missvisande och negativa bild av flyktingar och invandrare de sig på, så det inte bara deras bild den här vännen förmedlar. Jag, som är uppvuxen i ett mindre samhälle i södraste Norrland, på gränsen till glesbygden och närmare skogen än stan, har växt upp omgiven av den här attityden; invandrarna kommer hit och tar jobben, bidragen och tjejerna och kvar står vi med inget att ha.

Det är en bild där man raljerar över kurser i att lära de här ociviliserade vildarna äta med kniv och gaffel, lika väl som man sprider urbana myter om att göra upp lägereld i vardagsrummet och andra fördomsfulla idéer om "de andra". Det är samma miljö där tiggare är organiserade (i ordets mest negativa och insinuanta betydelse) och i högsta grad kriminella. Men det är inte Sverigedemokraternas bild som förmedlas.

SD slår mynt av de här bilderna, förstås. Det är ju förmedlarna och prenumeranterna av de här uppfattningarna som utgör deras väljarbas. Det är ett problem i sig, förstås. Men genom att se det som ett Sverigedemokratiskt problem missar vi alltså något viktigt.

Vi missar att de här fördomarna fanns både före och parallellt med SD. Ja, t.o.m. före Bevara Sverige Svenskt. Vi missar att Sverigedemokraterna egentligen bara är de som bäst lyckats samla in de här människorna och säga till dem att "du är inte ensam om att tycka såhär".

Och vad viktigare är: De bekräftar de här fördomsfulla människorna och säger till dem att "Ni har rätt".

Och plötsligt biter inte fakta som argumentationsmedel längre, eftersom man har ett de facto riksdagsparti i ryggen. Javisst är de obekväma och en nagel i ögat på etablissemanget, men det bekräftar ju bara, snarare än ifrågasätter, att de har rätt.

Så när jag i den aktuella diskussionen först ber om en verifierbar källa, får jag till svar att en kommunchef sagt honom detta i förtroende när de råkat träffas på en tillställning. Och när jag inte nöjer mig med det och vill ha mer handfasta belägg får jag veta att killen ifråga litar på den här kommunchefen och att han vet att det stämmer. Case closed? Ja, tydligen.

Man vet att man har rätt och så är det med det.

Sverigedemokraterna har lyckats värva en grupp väljare som i sin lycka över att få sina fördomar "bekräftade" varken vill eller ser poängen i att föra en intellektuell argumentation. Att värva över dessa individer till andra politiska hemvister torde vara en smärre omöjlighet.

Om inte...

Den stora klyftan mellan oss och dessa "dem" ligger i medmänskligheten. Hur de ser på tiggarna, flyktingarna, invandrarna. För att kunna raljera över kurser i att "äta med kniv och gaffel" eller gå med i den vid det här laget ökända gruppen om att förbjuda tiggeriet krävs en människosyn som reducerar just dessa gruppers värde relativt den egna gruppen.

Så vad händer när jag känner - och visar - glädje över hur flyktingar fått en fristad i just min kommun, nyfikenhet på andra människors kulturer och medkänsla med mannen eller kvinnan som sitter på trottoaren och hoppas på ett par kronor i gåva?

Hur känns det inuti kroppen på den som hade tänkt häva ur sig något nedsättande om vildarna på asylboendet eller om Ahmed på jobbet som går in i städskrubben för att be? Eller som just skulle lägga en välriktad spottloska i tiggarens kopp? Finns det överhuvudtaget en känsla att hoppas på i den kroppen?

Jag hoppas det. Jag tror att vårt goda, medmänskliga exempel är vårt enda hopp när det gäller att vända utvecklingen åt rätt håll igen.

Nyckelord