Den svenska förskolan skall svenskar fostra

"Man kan inte tycka lika om allt i ett parti. Men i mycket stöder jag deras politik." -"Marie"

Det här svaret fick jag när jag ifrågasatte hur "Marie" kunde rösta på Sverigedemokraterna i efterdyningarna - de pågår väl fortfarande - efter Björn Söders klargörande i frågan om SD's syn på samer och judar (och andra nationella minoriteter inom rikets gränser) och huruvida de räknas som svenska eller inte. (Det gör de alltså inte.)

Ifrågasättandet handlade om hur jag försökte förmå "Marie" att inse det orimliga i att beteckna svenska medborgare som inte svenska, och de vidare konsekvenserna av ett sådant tänkesätt. Men för henne var detta en sakfråga i en mängd av andra sakfrågor och "Marie" menade att hon kunde välja att inte hålla med helt och fullt om detta, men ändå sympatisera med partiet, som för den i hennes ögon bästa invandringspolitiken av de partier som finns att tillgå vid ett val.

Man kan inte tycka lika om allt i ett parti.

Nej, när det gäller sakfrågor är det nog omöjligt att tycka lika som "sitt" parti i allt. Men är frågan om samers svenskhet verkligen en sakfråga? Eller är det den logiska förlängningen av det aktuella partiets grundläggande människosyn och ideologiska kärna? Jag, liksom Björn Söder, lutar åt det senare.

Hörde du det, "Marie"? Jag och Björn Söder är överens! Mycket ska man höra innan... o.s.v.

På samma sätt är Richard Jomshofs med fleras motion 2014/15:2937 om ändringar i förskolans läroplan inte så mycket en sakfråga, som ett uttryck för partiets ideologiska hemvist.

Motionen föreslår ett antal ändringar i läroplanen för att komma tillrätta med det som Jomshof m.fl. menar är "uppenbara brister".

(Läroplanen är förresten det styrdokument som tillsammans med skollagen beskriver verksamheten i förskolan i form av ett antal strävansmål och allmänna skrivelser om värdegrund och uppdrag. Ändringar i läroplanen skulle leda till att alla förskolor i landet skulle behöva förändra delar av sitt arbetssätt eller innehållet i verksamheten.)

Den första och sjätte ändringen handlar om förskolans arbete med att förebygga och förhindra diskriminering. Man vill lägga till "politisk övertygelse" till listan över diskrimineringspunkter och i det strävansmål som avser detta i kapitlet "normer och värden". Men varför behövs det?

Uppenbarligen finns det en bild hos Jomshof m.fl. av att svenska förskolebarn mobbas och kränks utifrån sin eller sina föräldrars politiska övertygelse. Att barn och/eller föräldrar behandlas olika, beroende på vilket parti man sympatiserar med. Att förskolan trots att alla som vistas inom dess väggar - föräldrar, personal, barn - lyder under diskrimineringslagen, ändå skulle diskriminera och kränka utifrån politisk övertygelse.

Som vanligt bygger man sina sakfrågor på mardrömmar, missuppfattningar och påhitt.

Sedan bör det tilläggas att med det tillägget (politisk övertygelse) i förskolans värdegrund skulle den diskriminerande politik som ett nationalistiskt drivet parti (som SD) inte längre kunna ifrågasättas. Sverigedemokraterna representerar förvisso inte - trots att de hemskt gärna vill att vi ska tro det - en politisk uppfattning på samma premisser som V, S, MP, M, KD, FP eller C, och skulle i teorin inte omfattas ens av den ändring de själva föreslår. Men detta till trots skulle sannolikt deras diskriminerande politik inte våga ifrågasättas, ens ur det främst generella perspektiv som sker i förskolan.

Den andra ändringen, som rör samma avsnitt i läroplanen, avser (otippat nog?) förskolans inställning till den kulturella mångfalden. Här förstår vi att SD anser att "(e)n allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet", eftersom det är den omformulering man vill åstadkomma för att ersätta den nuvarande skrivelsen om att "(d)en växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i försko­lan".

Kände du skillnaden? Skapandet av en kulturell mångfald kontra höga krav på medvetenhet om och förståelse för den egna kulturarvet. Blicken framåt respektive bakåt. Bejakandet av förändring och bevarandet av det gamla.

Självklart måste fokus ligga på det egna kulturarvet - när man är Sverigedemokrat. Det är ju på det hela den nationalistiska idén vilar; bevarandet av vårt kulturella, d.v.s. nationella, arv.

Samtidigt lägger man till en spännande skrivelse om anledningen till att man vill ändra den här formuleringen:

"Sverigedemokraterna menar att införandet av det mångkulturella samhället skett på ett odemokratiskt sätt, med en tveksam folklig uppslutning. Därför föreslår vi ovanstående ändring."

Det handlar alltså inte bara om det ideologiska värnandet om det egna kulturarvet. Det handlar också om att man faktiskt är emot det s.k. "mångkulturella samhället" och att formuleringen lika mycket handlar om att motsätta sig detta, som att uttrycka en omsorg om det egna kulturarvet.

Nu blir jag okronologisk, men även den fjärde punkten i listan över förändringar handlar om det mångkulturella samhället kontra det egna kulturarvet.

Även här vill man ersätta talet om internationalisering och kulturell mångfald med en formulering om "medvetenhet om och förståelse för det egna kulturarvet". (Man har för övrigt samma motivation och samma brasklapp som i punkt två.) Men den här gången står det redan i originaltexten om hur "(m)edvetenhet om det egna kulturarvet /.../ ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar", och förslaget om ändring känns ännu mer som en principiell markering av ett avståndstagande från det mångkulturella samhället än som en sakfråga eller ens förändring på ideologisk grund.

Nu går vi vidare till den tredje förändringen, som handlar om Sverigedemokraternas syn på sexualitet. Förskolan har idag ett uppdrag som handlar om att "motverka traditionella könsmönster och könsroller". Det betyder att vi som arbetar i förskolan ska vara medvetna och aktiva i att ge barn möjligheter att prova på aktiviteter och beteenden som enligt rådande normer kan anses vara pojkaktigt eller flickaktigt. Om t.ex. en pojke vill prova prinsessklänningen, erbjuder vi honom att göra det.

Den Sverigedemokratiska modellen vore att bemöta honom med tystnad. Med stenansikten som i teorin är neutrala, men som i praktiken innebär en ogillande tystnad, en avvisande ickereaktion: "Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma rättigheter och möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan otillbörlig påverkan från vuxenvärlden."

Samtidigt känns det som att man även här skjuter sig lite grand i foten när man i samma veva uttrycker önskemål om vad som bara kan beskrivas som en könlös hen-förskola: "Idealet måste vara att barnen ges möjlighet att utvecklas fritt till egna självständiga individer, utan påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster." Och allt detta samtidigt som SD i sitt principprogram slår fast att könet är biologiskt och att det socialt konstruerade könet - genus - inte existerar. Så den fria utveckling man talar sig varm om innebär i sverigedemokratiska ögon att pojkar får bli pojkar, medan flickor får bli flickor.

Den femte punkten handlar om språk. Här vill man snarare plocka bort än formulera om.

Enligt sin nationalistiska ideologi ser SD inte med blida ögon på att förskolan aktivt stödjer barns utvecklande av sitt modersmål, och man vill helt enkelt avveckla modersmålsträningen i förskolan. Man hänvisar till "(v)etenskapliga rön från bland annat Danmark" som sägs visa att modersmålsundervisning är i stort sett verkningslös. Men man kunde förstås önska att Jomshof m.fl. åtminstone presenterade vilka vetenskapliga rön man lutar sig på, och på vilka sätt dessa väger tyngre än de som legat till grund för den nuvarande formuleringen i läroplanen.

Att man vill plocka bort "modersmålsträningen" handlar förstås om att kapa ett av de starkaste banden till den gamla kulturtillhörigheten. Språket är viktig faktor i det sociala identitetsskapandet och pratar man bara svenska - eller möts av en förskola som endast godkänner svenska som språk - tänker sig SD att assimilationsprocessen skall gå smidigare. Och återigen visar sig sakfrågan handla om att bekämpa det mångkulturella samhället istället för att åtgärda en verkningslös "modersmålsträning".

Detta för oss till den sjunde och sista punkten (den sjätte räknade jag upp tillsammans med den andra, i god antikronologisk sed), som jag citerar i sin relativa helhet. Formuleringen

"Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål,"

vill SD ersätta med:

"Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar en svensk identitet och sin förmåga att kommunicera på svenska."

Den svenska förskolan skall svenskar fostra.

Sakfråga eller ideologiskt ställningstagande?