Naïvety play

Den senaste veckan är det som att svenska medier plötsligt vaknat ur en dvala. Med uppspärrade ögon och tappade hakor rapporterar man förvånat både det ena och andra om Sverigedemokraternas förehavanden efter den kuppartade budgetomröstningen (som även den visade på det enögda fokus SD har).

Som Kent Ekeroths motion om "Reformering av lag om behandling av personuppgifter", där han föreslår att staten ska registrera utlandsfödda, oavsett medborgarskap och dessutom personer med en eller två utlandsfödda föräldrar, även fast personen i fråga själv är född i Sverige. Detta i syfte att "möjliggöra analys av ursprungsnationalitet även inom den grupp som har svenskt medborgarskap". Det vill säga upprätta ett tydligt register över den del av befolkningen som inte ingår i nationen och inte heller ingår i Sverigedemokraternas idé om "folket".

Eller Paula Bielers och David Långs motion om Intensifierat arbete mot svenskfientlighet. Så dumt att klockorna stannar, men trots det högst relevant för den som på allvar bekänner sig till Sverigedemokratisk ideologi.

Och Niklas Orrenius, som t.o.m. skrivit en bok om Sverigedemokraterna, skriver en förvisso oerhört klargörande artikel om SD's nationalistiska ideologi i Dagens Nyheter, men inget av det som skrivs är nyheter, även om det slås upp som vore det så.

Det här har var och en som varit det minsta nyfiken på Sverigedemokraterna de senaste åren kunnat ta reda på utan större ansträngning än att skumma ett 50-tal sidor i form av deras principprogram. Där står allt, svart på vitt. Och har gjort så i dess nuvarande form sedan 2011, om man får tro framsidan.

Och det är väl det som stör mig idag. Att just media - granskarna - inte visat större intresse för eller insikt i vad som faktiskt beskrivs i den där texten. Och det fåtal som trots allt gjort det och försökt förmedla det har bemötts med skepsis eller rena mothugg. Det blir bråk om ordval som "rasism" eller "fascism" trots att alla vet att det är ordklyverier och tar fokus från kärnfrågan. Eller så stirrar man sig blinda på partiets "knäppa företrädare" utan ett ord om att det inte är företrädarna som är knäppa - tvärtom agerar de helt logiskt utifrån partiets ideologi och världsbild. Men icke ett ord om detta. Varför?

Orrenius - som självklart inte är så blåögd inför SD's ideologiska grund som jag kanske lät påskina ovan - låter Björn Söder själv i tydliga ordalag beskriva hur SD urholkar demokratibegreppet genom att utesluta en mängd grupperingar på premissen att de tillhör andra nationer, andra kulturer. "Folket" är inte detsamma som medborgarna i SD's tolkning. Folket är de "äkta svenskarna", eller som Söder själv uttrycker det i ett citat från Johann Gottfried Herder: "Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass."

Jag blir faktiskt lite glad när Söder nämner den enkle bonden, för det får mig att tänka på det som står skrivet i deras principprogram. Och där har man antagligen uttryckt sig okunnigt eftersom man där blandat ihop "den enkle bonden" med "bondeståndet" - som ju står för en helt annan grupp människor. Eller så var det Söder som slarvade. Eller så har man blandat ihop begreppen helt, vilket inte är helt osannolikt, eftersom deras ständiga omdefinierande av befästa begrepp som "demokrati", "folk" och så vidare borgar för förvirring, dels hos deras motdebattörer, men lika ofta hos dem själva.

Inkontinenta är vad de är. Inkompetenta, menar jag förstås.

Att Orrenius sedan släpper fram Fredrik Persson-Lahusen är som en starkt lysande stjärna i natten. Ja, lite som Björn Söders sillamacka, faktiskt. Och han säger det allra, allra viktigaste. Det som dessutom driver mig att skriva alla dessa inlägg:

"Det finns en utbredd oförmåga att se att nationalismen är det centrala i SD:s politiska projekt."

Äntligen! vill jag utbrista.

Och han fortsätter att tala klarspråk. För han påpekar hur motståndarna "vill visa på en alternativ nationalism som är bättre. Samtidigt lyfter man fram nationalismen som något viktigt". Man bekämpar nationalism med nationalism för att man antagligen inte ens reflekterar över att det är just nationalismen som är problemet, vilket jag faktiskt har sagt hela tiden. (Eller i alla fall sedan jag skrev detta i maj 2013.)

Nationalismen är i sig en destruktiv och/eller stagnerande kraft. Och dess främsta (men tyvärr inte enda) representanter är Sverigedemokraterna.