Den främlingsfientlige i spegeln

Nu är det bevisat. SD-väljaren är rasist. Eller, rasist och rasist... Den rapport som ligger till grund för debattartikeln i DN säger i alla fall att den genomsnittlige SD-väljaren skiljer sig markant från övriga väljargrupper i sina attityder gentemot muslimer och minoriteter.

På frågor om huruvida man kunde tänka sig att ha en muslim som granne, vårdgivare respektive familjemedlem är gruppen SD-väljare starkt negativ i alla frågor (på frågan om vårdgivare - alltså en person som vårdar en äldre familjemedlem, är uppemot 50% faktiskt positiva, men skall då sättas i relation till att i stort sett alla andra grupper är strax under 100% positiva) och i en graf som visar negativa attityder gentemot minoriteter respektive etablissemanget kan man utläsa hur de negativa attityderna gentemot minoriteter är en mycket starkare indikator för SD-sympatier än det generella missnöjet gentemot etablissemanget (det som brukar benämnas "PK" av trollen). Eller som artikelförfattarna själva uttrycker det:

"I jämförelse med övriga partiers väljare framstår SD-väljarna som extrema i sin intolerans och främlingsfientlighet."

Detta visar sig inte minst i det faktum att åtminstone en av författarna redan samma dag fick ta emot mordhot för den undersökning han genomfört och nu publicerat.

Självklart borde jag vänta med att skriva mer om detta tills jag läst rapporten, som enligt DN kommer att publiceras på www.liu.se/ias imorgon, fredag. Men i värsta fall får jag väl revidera eller mer sannolikt komplettera det jag idag skriver med ytterligare data.

Det jag tänker på när jag läser artikeln är en föreläsning jag nyligen åhörde. Det var Hanna Wallensteens föreläsning Så lagom svensk. Där berättade hon bl.a. om rasistmonstret - den fulla, läskiga skinnskallen - men också om de rasister som inte alltid själva ser sin rasism. Som absolut inte ser sig själva som rasister och som antagligen skulle förändra sitt beteende om de konfronterades med det på rätt sätt. De där som är uppriktigt måna om att hjälpa de där afrikanerna och araberna, men som tycker de är väldigt konstiga och kanske rentav otacksamma för att de fått komma till civilisationen i Sverige och fått så mycket hjälp, men ändå inte bryr sig om att lära sig språket ordentligt och ställer krav på att vi minsann ska anpassa oss efter deras kulturer och traditioner, men själva inte ställer upp på minsta lilla luciatåg, ens!

Som t.o.m. kan bli lite arg när hen tänker på de där invandrarna som kostar så mycket i onödan, men som blir det av omtanke. För hen vill faktiskt, ärligt talat, bara hjälpa till.

Jag kan tänka mig att de där 4,7 procenten som enligt SCB skulle rösta på SD utan att de sympatiserar med dem har en del av den här omedvetne rasisten i sig. Man känner av det bruna innehållet i deras ideologi, men fokuserar på sakfrågan och tänker att SD kanske är inne på rätt spår, trots allt.

För visst finns det brister i migrationspolitiken idag. Men bristerna är inte bara pragmatiska i termer om kostnader, volymer och integrationsmöjligheter. De rör också människosynen - humanismen. Och det är där de här väljarna blandar ihop sina egna kort. De ser inte att deras resonemang bygger på en rasistisk - eller etnotistisk, för att låna Aleksander Motturis begrepp - människosyn och saknar därför den nödvändiga känsligheten för att kunna se samma sak i SD's ideologi och politik.

Det är min förhoppning att dessa 4,7 procent hinner tänka om inför vårens omval, och se en annan lösning på migrationsfrågan. En som snarare bygger på humanism och medmänsklighet än isolationism och rasism/etnotism.

Men då gäller det också att vi i debatten bemöter dessa med samma humanism vi avkräver dem. Annars riskerar vi att knuffa dem djupare in i den bruna geggan. Och det vill vi väl inte?

Men de måste också kunna konfronteras med fakta. De är främlingsfientliga. Sanningen gör nog ont.