Divide and Conquer

Så kommer SvP och ställer sig på torget, men vad händer? Står vi upp i vår gemensamma avsky inför nazismen - den öppna såväl som den stängda? Nej. Vi vänder oss mot ordningsmakten och spottar den i ansiktet. Håller den som ansvarig för att nazisterna står där i all sin enfald. För att de utnyttjar våra gemensamma rättigheter. Rätten att faktiskt stå där och tycka. Den rätten har de, liksom vi, och trots att det de tycker är så avskyvärt att vi går man ur huse för att visa - markera - vårt avståndstagande (se där, även där en motsägelse; i närmandet sker avståndstagandet) från nazismen, så vänder vi vårt fokus mot ordningsmakten. Polisen. Som i reflex vänder sitt mot oss. Rider ner oss brutalt, som vore vi förövarna i detta. Som vore vi de nazister vi gått dit för att protestera mot. Som vore vi de som ville inskränka våra egna demokratiska rättigheter. Och i förvirringen är det så. Blir det så.

Och i förvirringen där vän blir fiende, där beskyddaren blir angriparen, där bleknar minnet av de miljoner människor som förlorat sina liv som resultatet av den ideologi som nu står vid sidan av och ser på när vi vanligt, hederligt folk förklarar krig inte mot dem, utan mot de enda som står mellan oss och dem.

Javisst är varje slag med batongen ett misslyckande. Och så är även varje kastat glåpord riktat mot någon annan än de nazister vi är där för att protestera mot. Det stora misslyckandet är dock inte det enskilda slaget eller glåpordet. Inte anklagelsen riktad än hit, än dit. Och frågan är inte vems definition av “övervåld” som blir den korrekta eller huruvida en tårta i ansiktet är ett hot mot demokratin.

När jag avböjer att delta i en protest mot nazism - eller mot fascism, rasism, nationalism - av den enkla anledningen att jag inte vill göra det sida vid sida med en moderat, en vänsteraktivist, en feminist, en polis, en hippie, en jude eller muslim. Då har vi förlorat. Då är vi så söndrade, så segregerade, att vi blivit vår egen fiende.

Vem tar då svenskarnas parti? Svenskarnas parti?