Missnöjets ideologi

National pride — even when practiced in the here and now — almost exclusively concerns the past. Wether it be the warrior king conquering neighboring countries some hundreds of years ago, or the former glory of the national football team (or, for all that matters, the local team), the past is what’s present in the mind of the nationalist.

The present is a perpetual source of discontent on the part of the nationalist. It’s bad and getting worse every day. Actually, it’s so bad that national pride in itself becomes an oxymoron, since there is nothing at all to be proud of anymore. Except, of course, the past. Which - logic dictates — becomes automatically glorious in relation to the putrid present, regardless of technicalities such as fact, truth and reality.

The past has been so dramatically altered in the mind of the nationalist — and in the national myth — that the national strife can result in nothing other than failure. Now, “failure” might have a negative ring to it, but we must keep in mind that we’re dealing with nationalists, or “constant discontents”, as one could label them. No matter what the result — even if the national strife resulted in creating an exact replica of that glorious past — it would automatically fail simply because that past would take place in the present. All would be in order, though, since without a putrid present, nationalism would not flourish.

Nationalism thrives on discontent.

Ovanstående skrev jag häromkvällen och lade upp på Medium under rubriken The constant discontent of the nationalist. Istället för att översätta texten rakt av och publicera den här, kopierar jag den och fortsätter resonemanget på svenska:

Nationalism är en missnöjesideologi. Eller kanske snarare en missnöjets ideologi. För är det något som förenar nationalister världen över, så är det deras enorma och eviga missnöje över tingens nuvarande ordning.

Och desto fler missnöjda människor det finns i samhället, desto fler fastnar i de nationalistiska spindelnäten. SD fick runt var tionde röstandes förtroende i EU-valet häromveckan. Det är många människor (328358 personer med 5664 av 6227 valdistrikt kvar att räkna).

Självklart är inte alla dessa människor missnöjda på nationalistisk nivå, men de ser i de missnöjda nationalisterna ett slags gemensam plattform:

"Vi är också jävligt missnöjda över tingens jävla ordning, och även om vi kanske inte alltid står enade i hur de här sakerna ska lösas, så blir det i alla fall jävligt tydligt att vi är jävligt missnöjda! Och kanske är det invandringens fel. Eller muslimernas. Vad fan vet jag. Jag vet bara att jag är jävligt missnöjd!"

Kanske känns det värt ett försök. Vi jobbar med invandringsfrågan och ser om det blir bättre. Sätter tumskruvar på muslimerna och tiggarna på flyget till östeuropa. Prio ett är att bli nöjd.

Och lika kanske blir många nöjda(re) efter ett par rejäla REVA-insatser och skolavslutning i kyrkan. Men inte nationalisterna i SD. No way. Och här blottläggs ett stort dilemma i det faktum att det finns ett uttalat nationalistiskt alternativ att vända sig till: De blir aldrig nöjda.

SD lider av ett självvalt, kroniskt, nationalistiskt missnöje som de tror sig kunna åtgärda med hjälp av fascism, och varje lagd röst på dem bekräftar deras självbild och stärker deras tro på den slutgiltiga lösningen. Trehundratusen klappar på ryggen - oavsett om de är ärligt menade, missriktade eller att man bara råkar komma åt deras rygg i sin egna strävan efter att bli lite nöjdare här i livet - innebär en enorm egoboost och upplevs sannolikt som en bekräftelse på att de är rätt ute.

Den bästa hjälp vi kan erbjuda dessa vilsna själar är att göra samhället bättre. Så bra, faktiskt, att de kanske glömmer att vara missnöjda. Men då måste vi sluta rösta på dem och istället rösta på partier vars ideologiska grund vi faktiskt delar och sedan förlita oss på att dessa våra representanter gör sitt bästa.

Rösta alltså inte på personerna, rösta på ideologin.
Och rösta inte av missnöje, rösta av ideologisk övertygelse.

Nyckelord