...och på radion ett reportage från Homs

"Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon." -ur Läkareden

Kort formulerat och på gränsen till lite otydligt beskriver detta citat ur läkareden en viktig aspekt av läkarens uppgift. En läkare får inte göra skillnad på folk och folk i sitt yrkesutövande. Hen ska se och bemöta var och en som söker vård likvärdigt. Oavsett dennes kön, tro, ursprung, klass eller politiska uppfattning (det finns väl fler faktorer och de jag räknar upp kan kanske uttryckas på annat sätt, men jag tror jag har täckt in det mesta) skall läkaren ge bästa möjliga vård.

Det är självklart, och en bärande grundförutsättning för ett vårdsystem som skall nå alla och envar. Men det har också blivit ett kontroversiellt politiskt ställningstagande eftersom det på senare tid har framkommit att man genom att inte diskriminera någon, ju faktiskt kan påstås diskriminera de som diskriminerar.

Och det vill man ju inte. Så Jan Eriksson, sjukhuschef för Skånes universitetssjukhus (Sus), gick i dagarna ut med beskedet att det kommer att kunna vidtas disciplinära åtgärder mot personal som dristar sig att påminna sjukhusbesökare om att man inte diskriminerar någon av sina patienter. Eftersom det är ett kontroversiellt politiskt ställningstagande att göra så.

Ett kontroversiellt politiskt ställningstagande...

Det är inte Jan Erikssons egna ord. Jag använde dem i en diskussion med signaturen David i kommentarsfältet till en ironisk debattartikel av tre läkarstuderande som ifrågasatte Erikssons beslut. David såg en annan aspekt av förbudet - den om att läkares neutralitet försvinner när de ger uttryck för sin icke-diskriminerande värdegrund. Återigen tankeexperimentet om att man genom att inte diskriminera någon diskriminerar de som diskriminerar. (Tar man för övrigt det tankeexperimentet ännu en bit, blir man ju själv en av de som diskriminerar och således diskriminerar man sig själv.) Jag tycker att David har rätt till stor del - och han följer samma tankegångar som Jan Eriksson - när han problematiserar själva påminnelsen (som görs genom att bära en knapp med texten "Vårdpersonal mot rasism" eller liknande) som en aktiv och oneutral handling. Det här med ställningstagandet, alltså.

Det är rätt och riktigt att vårdpersonalen inte bör ge uttryck för åsikter i sin yrkesroll. Därav den vita (neutrala) rocken, t.ex. Alla bör känna sig välkomna i vården. Men när det handlar om en åsikt...

[egentligen gillar jag inte ordet "åsikt" i den här diskussionen. Rasism är inte en "åsikt". Likabehandling är inte en "åsikt". Att som vårdpersonal inte diskriminera någon är inte en "åsikt". Det handlar om en grundbult i det som skapar sjukvården som den ser ut idag. I det som skapar vårt samhälle. För att det ska funka kan vi inte förhandla om möjligheten att olikabehandla, diskriminera eller bjuda in rasism till våra sjukhussalar. Då måste vi först omvandla samhället till ett som inte bara ger möjlighet att diskriminera vårdsökande, utan dessutom välkomnar att det sker - i rättvisans namn eller nåt. Dimman ligger tät.]

När det handlar om en åsikt som egentligen är självklar ("Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon."), men som av någon anledning inte längre är det. Då bör detta förtydligas.

Ordvändaren i mig kan tycka att ordvalet på knapparna var ogenomtänkt. Ordvändaren hade nog hellre sett citatet ur läkareden målas i varenda korridor och över entréerna på landets sjukhus. Men ordvändaren tar ett steg tillbaka, eftersom en sådan diskussion tar fokus från den egentliga frågan. (Är det förresten kanske därför kommentarsfältet till debattartikeln är så fullt av ordvändare?)

Det jag försöker komma fram till är att det inte längre kan ses som självklart att vårdpersonal behöver fullgöra sin plikt "mot envar utan att diskriminera någon" och att det därför finns ett behov av att Jan Eriksson m.fl. förtydligar och påminner oss om att detta fortfarande gäller på våra sjukhus och vårdinrättningar. Och att personalen förekommer cheferna i detta fall kan jag bara se som sunt.

Sjukhusen är ur många aspekter samhällets sista försvar för de mänskliga rättigheterna.