See no evil, hear no evil

Dimman ligger tät. Men än täcker den inte hela landet. Det finns fortfarande vindpinade blåshål där virvelvindar håller små, små plättar av barmark synlig. MFF's styrelse utgjorde plötsligt och otippat en sådan där frisk bris som åtminstone tillfälligt förmådde skingra dimman: "MFF-FAMILJEN STÅR ENAD MOT NAZISM". Bra jobbat, och tack Håkan Jeppson för att du och resten av styrelsen kunde ändra er och faktiskt ta ett viktigt steg i samhällets kamp mot fascism.

MFF är idag undantaget från det som blivit regel - att kampen mot fascism bara kan föras av enskilda individer, frikopplade från ett samhälleligt sammanhang.

SR backar undan från Soran Ismail eftersom dennes antirasistiska engagemang plötsligt går stick i stäv med SR's policy om opartiskhet. Han har att välja att själv ta på sig munkavlen eller hamna i onåd. Stat och rasism står på ena sidan, Soran på den andra.

När personalen på Norrlands Universitetssjukhus protesterar mot ett oannonserat besök av Jimmie Åkesson, hotas de med uppsägning av säkerhetstjänsten (SÄPO och landstingets säkerhetsansvariga i unison) och kritiseras därpå även av landstingsdirektör Anders Sylvan, trots att deras aktioner kan sägas ligga helt i enlighet med Västerbottens Läns Landstings likabehandlingsplan. På ena sidan står landstinget, SÄPO och fascismen, på den andra står personalen.

Polisen har gång på gång visat sin "oförmåga" att komma till rätta med det våld som utövas av fascistiska aktivister, bl.a. i de uppmärksammade fallen Kärrtorp och Möllevången, liksom även i Ludvika (där fascister stormade ett antirasistiskt möte) och Uppsala (där aktivister från SMR misshandlade Anders Henriksson, vilket filmades av både vittnen och förövarna själva utan att det påverkade den rättsliga utgången). Till listan bör vi även lägga fallet där en företrädare för SMR dömdes för olaga vapeninnehav och man ändå passar på möjligheten att leta efter fler vapen trots att SMR är en militant rörelse med ”vit revolution” som mål. På ena sidan hittar vi SMR och polisen, på den andra en lång och ständigt växande rad enskilda brottsoffer.

På den ena sidan: Staten, landstinget, SÄPO, polisen - och fascismen.

På den andra sidan: Enskilda människor.

Dimman ligger tät. Motståndet mot den framväxande fascismen finner inget stöd hos statsapparaten. Möjligtvis hos dess enskilda beståndsdelar, men inte officiellt och inte representativt. Å andra sidan vore det inte helt rätt att hävda att statsapparaten därmed stödjer den framväxande fascismen, heller. Exemplen ovan visar en statsapparat som försöker bibehålla sin neutralitet. Till varje pris.

Återigen hamnar vi i relativiseringen av högerextremismen och hur den skapar en polaritet där statsapparatens ställningstagande mot den framväxande fascismen per automatik blir ett försvar för aktivism och extremism från vänster. Detta leder till ett tänkande där man antingen måste kämpa mot två fronter samtidigt (höger- och vänsterextremism), eller inte kämpa mot någon av dem och hoppas att det ska gå över av sig självt. Det är det sistnämnda som verkar vara den rådande taktiken just nu.

Och kanske är det också därför manifestitaioner som den på MFF's läktare, i Kärrtorp, på Möllevången och på alla de andra platser runtom i landet där enskilda människor samlas för att söka skingra den allt tätare dimman - kanske är det därför dessa utsätts för så djupa ifrågasättanden. En protest mot nazism omdefinieras till en protest mot politiskt våld och blir därför omöjlig i sig själv, eftersom protesten i sig - oavsett hur fredlig den än är - samlar lite för många människor och blir ett slags latent politiskt våld mot de man protesterar mot. Antingen/eller-tanken dyker upp igen:

"Antingen protesterar ni mot både SMR och AFA, annars blir det orättvist."
"Antingen protesterar ni mot både nazism och kommunism, annars blir det orättvist."

Problemet är att i manifestationerna är vi många som står enade. Statens neutralitet hotas därmed av folkets ställningstagande och tongivande personer som DN's ledarskribent Erik Helmerson går in och väljer hellre att acceptera nazismen än att protestera mot den sida vid sida med någon som kanske står längre till vänster än han finner bekvämt. Det är sann neutralitet, det!

Patrik Svensson skriver välformulerat i Sydsvenskan om relativiseringen av den framväxande fascismen. Har du läst såhär långt kan du med fördel fortsätta där.