Landet ligger öppet, dimman ligger tät

En äng. En sådär somrig, svensk, vildvuxen äng som man kan råka på dagarna före midsommar i Glesbygdsland längs den där grusvägen ner mot stranden. Där vi stannar till på väg hemåt stugan för att plocka prästkragar och andra blommor att ställa i vasen på bordet där vi dricker vårt eftermiddagskaffe och njuter av en förvisso halvtorr men ändå så ljuvligt hembakt sockerkaka. Där vi fastnar i björnbärsriset och bränner oss på brännässlorna. Där skräcken för TBE-smittade fästingar övervinns av den barnsliga lusten att hoppa över diken och krypa under elstängsel (vi vet inte ens om det verkligen är ett elstängsel, men blotta misstanken är tillräckligt kittlande).

En äng. Som sträcker sig ut över böljande vidder. Ett fält, en sedimenterad havsbotten, en monumental rest av inlandsisen som sträcker sig ut åt alla håll. Det är jord. Stampa på den och den svarar dovt. Gräv med fingrarna i den och känn hur den lägger sig till ro under naglarna och erbjuder dig en försmak av vad det är att vara ett med allt omkring oss. Här kan inget röra dig. Du är fullständigt trygg.

Tror du.

Men dimman rullar in från alla håll. Det blir allt svårare att orientera sig. Hur skiljer vi längre vän från fiende? Rätt från fel? Framåt från bakåt? Höger från vänster? Inte förrän vi tagit steget kan vi försöka urskilja i vilken riktning vi rört oss. Och står vi still riskerar vi att bli nedsprungna. Själva vår identitet börjar grumlas. Vad tycker jag? Vad tänker jag? Hur vet jag att det jag tycker är det jag tänker, eller att det jag tänker är det jag tycker?

Någon får en kniv i bröstet.

Vad tycker jag? Vad tänker jag? Hur vet jag att det jag tycker är det jag tänker, eller att det jag tänker är det jag tycker?

Någon får en kniv i bröstet men ingen är förövare, ingen är offer. Här finns ingenting att se. Ingenting att hämta. Vi cirkulerar och tankarna cirkulerar med oss. Vi finner ingen rätsida på det hela. Bara ett gnagande i magen och fjärilar i bröstkorgen om att något är fel. Men dimman ligger tät över såväl Möllevången som Kärrtorp. Vi har ingen sikt längre. Vi ser inte vad som händer.

En tårta kommer flygande. Eller var det ett mordförsök? Om man kan kasta en tårta, kan man också kasta en handgranat. I dimman suddas konturerna ut och skillnaden mellan en tårta och en granat blir akademisk. Ett filosofisk spel. Teorier. Men i en tårtning - till skillnad från en knivhuggning - finns det alltid ett offer. En tårtning - till skillnad från en knivhuggning - är alltid förkastlig. Dimman ligger tät. Vi ser inte ens dit näsan räcker.

Vem är nazist? Vem är fascist? Vem är rasist? Vem är vem? Vem är du? Vem är jag? Möjligheten att definiera tas ifrån oss. En del kastar den rentav ifrån sig med avsky. Kanske av rädsla att definiera fel. (Eller att definieras fel?) Ingen är någon. Bara den som har en tårta i ansiktet. Men det är ingen definition, annat än av det oskyldiga offret för hotet mot demokratin. För i dimman kan till och med fascismens fula tryne se ut som ett offerlamm.

Landet ligger öppet. Men ängen, finns den kvar? Ingen aning. Jag sätter mig i bilen och vevar upp rutorna. Familjen inklämd i baksätet. Vi rullar ut från gårdsplanen och kör in i dimman. Det finns ingen annanstans att ta vägen.

En knapp vecka senare skriver Petter Larsson i Aftonbladet angående relativiseringen av högerextremismen att den "förvandlar nazister och antinazister till samma slags onda våldsverkare, som vi andra laglydiga medborgare ska frukta lika mycket. Damen i Växjö och det skinnhuvud hon pucklar på blir tvillingar." Dimman ligger tät.


Och ungefär samtidigt sprids nyheten att Malmö FF's styrelse stoppar en bland lagets samlade supportergrupper gemensam aktion mot nazism (och till stöd för offren i händelserna på Möllevången som jag hänvisar till i texten ovan) i form av ett förbud mot att veckla upp en banderoll med texten "MFF-familjen enade mot nazismen" vid en kommande match. Anledningen är att texten anses för politisk. Dimman ligger tät.

Två exempel på det jag försöker säga. MFF's styrelse liksom SVT eller andra representanter för samhälleliga intressen kan inte längre agera mot nazism eller fascism. Jag är fortfarande beredd att tro på att Håkan Jeppson och de övriga i MFF's styrelse är emot den framkrypande nazismen och den på samhällskroppen fästingliknande fascismen - om man frågar dem som invidider. Men som representanter för ett större sammanhang går det inte längre. I de större sammanhangen blir ett uttalat motstånd mot nazism, fascism eller högerextremt våld som det i Kärrtorp och på Möllevången, ett självsvåldigt agerande.

(UPPDATERING: Banderollen/manifestationen godkändes så småningom av MFF's styrelse. Det var ett stort och viktigt steg - kanske inte så mycket för att banderollen godkändes, utan för att MFF som just "representanter för ett större sammanhang" valde att aktivt ställa sig bakom den.)

I vårt samhälle idag har fascismen redan nått ett så starkt inflytande på makten att statstelevisionen sätter munkavle på de i personalen som är uttalade antirasister. Att styrelsen för ett fotbollslag förbjuder lagets supporters att ta ställning mot nazism. Att massmedia och polisväsendet tonar ned och omdefinierar fascistiskt våldsutövande istället för att ingripa mot det. Dimman ligger tät.

Det handlar inte längre om att stoppa fascismen från att skaffa sig reellt inflytande. Den gränsen passerades, om inte förr, så åtminstone vid senaste riksdagsvalet. Nu handlar det istället om att ta tillbaka den mark som redan förlorats. Om att skingra dimman så vi kan se klart igen.

Att inte rösta på SD i höst är ett grundläggande steg i den riktningen.