Filmfestivalen

Vad är film? Jag menar, vad är poängen - det som förenar? Den gemensamma nämnaren i filmer som Citizen Kane, Harry Potter och den flammande bägaren, Cannibal Holocaust, Subconscious Cruelty och Fäbodjäntan?

Jag är periodvis aktiv på Filmtipset.se och efter min senaste röjarskiva bland betygsättningar och filmdiskussioner har ovanstående fråga börjat formulera sig i mitt lilla huvud.

Det kan ju inte bara vara själva mediet, eller hur? Eller, jo, det kan det förstås vara. Men då blir ju det här med bedömning och betygsättning - det som är centralt för i princip alla filmsajter på nätet - fullkomligt omöjligt!

Då kan man på sin höjd konstatera att "jo, det här är en film". För antingen är det en film, eller så är det det inte. Det kan ju inte vara mer eller mindre film än andra filmer, liksom.

I betygsättningsdiskussionerna (på Filmtipset) redogörs för hur olika medlemmar har olika bedömningskriterier. Och ett bestående problem är att kriterierna är så många och så olika och att de väger olika tungt, beroende på vem som sätter betyget (vilket förstås alltid är du själv, men det hör inte riktigt hit just nu).

Jag kan inte avgöra om en film är dålig på grund av dålig personregi eller dåliga skådespelare, även om jag förstås ibland intalar mig att jag vet sånt. Och ska jag störa mig på dålig klippning eller andra tekniska aspekter, ska det vara jävligt taffligt genomfört. Jag är inte heller särskilt uppmärksam på s.k. logiska luckor (något som främst drabbar science/fiction och annan fantastisk film).

För mig handlar nämligen film om att berätta historier. Om att få en saga, en roman eller varför inte en dikt berättad via detta specifika medium. Kanske är det en känsla som skall förmedlas, eller en lärdom. Kanske vill jag bara få en stunds underhållning. Få skratta eller gråta eller skrämmas lite grand - utan att det behöver ha en koppling till min verklighet.

Och visst kan jag tycka att berättelsen störs av icke trovärdigt skådespeleri eller dassiga effekter. Men bara då jag bestämt mig för att tillåta mig störas. För det mesta inleder jag dock mitt filmtittande med att ta regissören i hand och säga "jag vet att det jag kommer att få uppleva är ditt sätt att berätta något för mig. Jag är beredd att bortse från eventuella skavanker, så länge din historia når fram till mig. Jag vill gärna se din film, och jag vill lära mig något nytt om människan. Om mig själv."

För mig skiljer sig inte film nämnvärt från andra medier, som böcker, teaterföreställningar, estradpoesi, musik...

För mig handlar det om upplevelsen. Berättelsen. Lärdomarna och min oundvikliga utveckling som människa.

Inte tekniken.

Är jag inte intresserad av ämnet - om jag känner att jag ingenting lär - spelar det ingen roll om skådespelarna är makalösa, om regin är superb eller om fotot är det vackraste. Filmen har ändå inget att säga.

Här hittar du recensioner och andra funderingar jag skrivit ned som rör mediet "film". Inte för att det alltid är läsvärt, utan mest för att det känns praktiskt och välordnat.

Jag kallar detta "Filmfestivalen".

God Läsning, vänner!